Announcement

Collapse
No announcement yet.

Grundorsaken till Hitlers ondskefulla judehat

Collapse
X
 
  • Filter
  • Tid
  • Visa
Clear All
new posts

  • henriku
    replied
    Ur Filips citat från Hitler framgår betydelsen hos begreppet osjälviskhet. Osjälviskhet är detsamma som självlöshet - d.v.s.tillståndet man befinner sig i då man saknar ett jag. Den osjälviska människan är zombien.

    Leave a comment:


  • Filip Björner
    started a topic Grundorsaken till Hitlers ondskefulla judehat

    Grundorsaken till Hitlers ondskefulla judehat

    Jag ska här genom några få citat påvisa den altruistiska offermoralens essens i Hitlers ondska, samt var han fick den ifrån.

    Mein Kampf utgavs i en svensk version i två delar av Hägglund Bokförlag 1992. Den baserades på den svenska ”bemyndigade” upplagan från 1934, och utgavs med moderniserade pluraländelser. Men den tyska förbundsstaten Bayern som då fortfarande ansåg sig äga copyrighten efter Hitler, vägrade gå med på utgivningen. Så, upplagan togs tillbaka från bokhandlarna och brändes upp. Fallet gick till Högsta domstolen. Domen föll 1998. HD ansåg att man inte kunde fastställa vem som ägde rätten till den svenska översättningen. Hägglunds gav därefter ut boken på nytt 2002 och 2010.

    Jag hann dock köpa ett exemplar av 1992-årsutgåvan i tid. Del 1 har en intressant inledning av Stig Jonasson, som argumenterar för varför man inte ska lita på Hitlers autobiografi och historieskrivning. ISBN-numret är 91-7123-025-4. Jag citerar en text ur den första delen från sidorna 267-269, som utgör en viktig ingrediens i kapitlet ”Folk och ras”.

    ”Frågan om de inre orsakerna till den ariska rasens dominerande betydelse kan besvaras med, att denna mindre är att söka i en starkare utbildning av självbevarelsedriften än fastmer i det särskilda sätt, på vilket den yttrar sig. Viljan till liv är subjektivt sett överallt lika stor och skiljer sig endast genom de former, vari den tar sig uttryck i praktiken. Hos de ursprungligaste levande varelserna sträcker sig självbevarelsedriften inte längre än till omsorgen om det egna jaget. Egoismen, som vi kallar denna drift, går här så långt, att den till och med omfattar själva tiden, så att ögonblicket gör anspråk på allt och inte vill unna de kommande timmarna något. Djuret lever i detta tillstånd endast för egen räkning, söker föda blott för den hunger, det känner för tillfället, och kämpar blott för det egna livet. Men så länge självbevarelsedriften yttrar sig på detta sätt, saknas varje grundval för bildandet av ett samhälle eller ens den primitivaste form av familj. Redan gemenskapen mellan hannar och honor utöver den rena parningen fordrar en utsträckning av självbevarelsedriften, genom att omsorgen om och kampen för det egna jaget också sträcker sig till den andra parten; hannen söker ibland också föda åt honan, men för det mesta söker båda näring för ungarna. Den ene försvarar nästan alltid den andra. Man kan således här tala om de första, om också oändligt enkla formerna av offervilja.” [Sid 267.]

    ”Så snart denna egenskap utvidgas utöver gränserna för familjens trånga ram, bildas förutsättningen för grundandet av större samhällen och slutligen formliga stater.
    Hos de lägst stående människorna finns denna egenskap endast i så ringa omfattning, att det ofta inte kommer längre än till bildandet av familjen. Ju större sedan beredvilligheten blir att låta de rent personliga intressena slå tillbaka, dess större blir också förmågan att grunda omfattande samhällen.
    Denna vilja till insats av ett personligt arbete eller, om så behövs, det egna livet för andra är starkast utbildad hos ariern. Ariern är inte störst i sina själsliga egenskaper i och för sig utan i omfattningen av sin beredvillighet att ställa alla sina egenskaper i det gemensammas tjänst. Självbevarelsedriften har hos honom tagit sin ädlaste form, i det att han villigt underordnar det egna jaget under samhället och, om så fordras, också uppoffrar det.
    Orsakerna till arierns kulturbildande och uppbyggande förmåga ligger inte i hans intellektuella gåvor. Hade han haft dessa, skulle han endast kunnat verka nedrivande, men aldrig organiserande; ty varje organisations inre väsen består i att den enskilde avstår från att hävda såväl sin personliga åsikt som sina intressen och offrar båda för ett större antal människors bästa. Först på omvägen över denna allmänhet får han så sin del tillbaka. Han arbetar nu inte längre omedelbart för egen räkning utan infogar sig med sin verksamhet inom samhällets ram, vilket inte bara är till hans egen, utan till allas nytta. Den mest underbara förklaring av denna inställning erbjuder ordet 'arbete', varmed han ingalunda menar en verksamhet blott för uppehället utan endast en strävan, som inte strider mot det allmännas intresse. I annat fall betecknar han den mänskliga verksamheten, såvida den tjänar självbevarelsedriften utan hänsyn till medmänniskornas väl, som stöld, ocker, rån, inbrott o. s. v.
    Den inställning, som låter det egna jagets intressen träda tillbaka till förmån för samhället, är förvisso den första förutsättningen för varje verkligt mänsklig kultur. Endast med denna som utgångspunkt kan alla mänsklighetens storverk uppstå, vilka ger grundaren föga lön men eftervärlden rik välsignelse. Ja, endast ur denna synpunkt kan man förstå, hur så många människor kunnat uthärda ett torftigt men rättskaffens liv, som bara tvingar dem till armod och anspråkslöshet, men som för samhället säkerställer grundvalarna för dess tillvaro. Varje arbetare, varje bonde, varje uppfinnare, tjänsteman o. s. v., som knogar utan att själv någonsin uppnå lycka och välstånd, är en representant för denna höga idé, om också den djupaste betydelsen av hans handlande för alltid skall vara förebild för honom.
    Men det, som gäller för arbetet som grundvalen för mänsklig försörjning och allt mänskligt framåtskridande, kan i ännu högre grad tillämpas på skyddet av människan och hennes kultur. Kulmen av all offervilja ligger i att ge sitt eget liv för samhällets existens. Endast härigenom kan förhindras, att människohänder åter skall störta eller naturen tillintetgöra det, som människohänder byggt.
    Just vårt tyska språk äger ett ord, som strålande karaktäriserar handlandet i denna anda: pliktuppfyllelse; d. v. s. att inte vara sig själv nog utan tjäna det allmänna bästa.
    Den principiella inställning, ur vilken ett dylikt handlande uppstår, kallar vi – till skillnad från egoismen eller egennyttan – idealism. Därmed menar vi förmågan att offra det enskilda för det hela, för medmänniskorna.” [Sidorna 268-269.]

    Att vara idealist betyder självklart olika saker för olika människor, beroende på vad det är man har för ideal. Idealet för Hitler är alltså ”pliktuppfyllelse”, konkretiserat med den ariske individen som ”knogar utan att själv någonsin uppnå lycka”. Detta var den rasenhet (dvs. en kollektiviserad människospillra till individ) som han tyckte om. Han hatade motsatsen, den själviske juden som ville uppnå lycka i sitt eget liv.
    Ifall vårt ideal är motsatsen till Hitlers ideal, så är vårt ideal den enskilde individen som med glädje gynnar det egna livet och strävar efter den egna lyckan. Om detta är vårt ideal, så ser vi hur Hitler bokstavligt hatar de godaste människorna just därför att de är goda.
    Hitler hatade alltså främst de godaste människorna bland judarna och han tyckte bäst om de självuppoffrande människospillrorna bland de så kallade arierna. Var fick han detta hat ifrån? Jo från den tyska filosofin vars etik kretsar kring den altruistiska plikten. Begreppet plikt var viktigt redan i Martin Luthers judehatiska bok och än mer centralt i Immanuel Kants tänkande. För Kant hamrade in begreppet plikt som ett ”kategoriskt imperativ” i den tyska filosofin.
    Citatet nedanför är hämtat ur Immanuel Kants bok Grundläggning av sedernas metafysik, utgiven på svenska av Daidalos förlag 1977. ISBN 91 7173 068 0.

    ”Att bevara sitt liv är däremot en plikt, och dessutom har alla envar en omedelbar böjelse för detta. Men för den skull har den ofta ängsliga omsorg som de flesta människor visar detta inget eget inre värde, och motsvarande maxim ingen moralisk halt. De bevarar visserligen sina liv pliktenligt, men inte av plikt. Om däremot motgångar och hopplösa bekymmer helt har förtagit smaken för livet; om den olycklige, stark i själen och mer upprörd över sitt öde än modfälld och nedslagen, önskar sig döden och ändå bevarar sitt liv utan att älska det – inte av böjelse eller fruktan, utan av plikt – då har hans maxim en moralisk halt.” [Sidorna 11-12.]

    Detta ideal i den tyska filosofin är den robotiserade zombien, som inte älskar livet och som utför de knogande handlingarna enbart av plikt. Detta kantianska zombie-ideal blev essensen i idén om den ariske nationalsocialistiske arbetaren, som uppoffrar sig i samhällets tjänst, och som Hitler övertog som sitt högsta ondskefulla ideal: ”Varje arbetare, varje bonde, varje uppfinnare, tjänsteman o. s. v., som knogar utan att själv någonsin uppnå lycka och välstånd, är en representant för denna höga idé...” [Kort citatrepris från sidorna 268-269 i Mein Kampf.]
Working...
X