Announcement

Collapse
No announcement yet.

Rättvisa löner lönar sig

Collapse
X
 
  • Filter
  • Tid
  • Visa
Clear All
new posts

  • Rättvisa löner lönar sig

    Hur mycket av en vara eller tjänst som man kan sälja påverkas alltid av hur mycket man begär att få betalt för den. Ju högre pris man begär, desto mindre kvantitet av produkten kan man sälja. Ju lägre pris man begär, desto större kvantitet kan man sälja.

    Denna ekonomiska princip gäller även för tjänsten lönearbete. Om och när lönearbetare kräver för höga löner blir det arbetslöshet. Om istället lönearbetare kräver för låga löner blir det en brist på arbetskraft. Om och när lönearbetarna kräver lagom höga löner blir det full sysselsättning.

    Att vi idag har en hög arbetslöshet i Sverige beror på att många lönearbetare, och/eller deras fackföreningar, kräver för höga löner i förhållande till arbetsköparnas förmåga att betala. Antagligen ligger det till så att en del av dessa lönearbetare och/eller fackföreningsledare kräver för mycket betalt därför att de är okunniga om löneanspråkens avgörande betydelse för sysselsättningen.

    Men alla lönearbetare och fackföreningsledare är inte okunniga! Inte så få av dem vet att det blir arbetslöshet när de driver upp de nominella lönerna för mycket. Men de stödjer lönekraven ändå därför att de räknar med att det endast blir andra som drabbas av arbetslösheten som lönekraven orsakar.

    Men dessa, den cyniska sortens lönearbetarna, räknar fel. Visst tjänar dessa flera kronor i timmen mera före skatt i lön om och när de blir framgångsrika. Men de får ändå en sämre reallön i slutändan än de annars hade fått.

    Ty - de där andra lönearbetare som drabbas av arbetslöshet då lönerna trissas upp – de lämnas ju inte att svälta ihjäl ute på gatan i dagens Sverige! Istället får de leva på arbetslöshetsersättning, socialbidrag, förtidspensioner, beredskapsarbeten, arbetsmarknadsutbildning, o.s.v.

    Och vem, måtro – betalar allt det där?

    De lönearbetare som fortfarande har jobb förstås. Samtliga statens utgifter finansieras ju genom att den tar pengar från dem som arbetar – antingen i form av skatter och/eller i form av inflation.

    Så vad händer då arbetslösheten ökar? De som blir arbetslösa sänker inte sin konsumtion särskilt mycket. De erhåller ju transfereringar från staten som är nästan lika stora som deras tidigare löneinkomster. Men – den totala konsumtionen i landet måste sjunka avsevärt när färre svenskar arbetar, och den totala produktionen därmed blir mindre! Eftersom de arbetslösa själva endast svarar för en liten del av den totala konsumtionsminskningen i landet, måste de fortfarande sysselsatta svara för huvuddelen.

    Så den cyniska sortens lönearbetaren lurar sig själv! Hon förlorar mera på gungorna än vad hon vinner på karusellen då hennes fackförening trissar upp de nominella lönerna. Hon får visserligen flera kronor i timmen mera från sin arbetsköpare. Men dessa kronor - och mera därtill - går hon sedan miste om då hon får betala dem vidare till de arbetslösa - via högre skatter och/eller priser.

    Och inte nog med det. En del av de som blir arbetslösa börjar supa eller knarka eller begå brott. Då måste den cyniska sortens lönearbetare också vara med om att finansiera en massa dyrbara vårdprogram åt de utslagna!

    Det är alltså en mycket dålig affär att försöka skörta upp arbetsköparna genom att pressa fram löner som är högre än vad marknadskrafterna annars skulle ge.

    Detta förhållande är bara ett exempel bland många andra på den allmänna principen att det inte lönar sig att göra anspråk på det oförtjänta. Denna princip gäller inte ”bara” för regelrätta brottslingar och diktatorer. Den gäller för ”vanliga” lönearbetare också.

    Den som försöker roffa åt sig oförtjänta fördelar på sina medmänniskors bekostnad skjuter alltså alltid sig själv i foten.
    Last edited by henriku; 10-02-2020, 09:45 AM.

  • #2
    Jag håller inte med om att fackföreningarnas lönekrav är huvudorsaken till arbetslösheten. För de kan inte begära hur höga löner som helst. Arbetsköparna går inte med på det.

    Huvudorsaken till arbetslösheten är regleringar (samt avgifter och skatter). Utan alla dessa regleringar skulle det inte finnas någon arbetslöshet.

    Till regleringarna hör också arbetsmarknadsregleringarna. De tvingar inte arbetsköpare att teckna "kollektivavtal", men de tvingar de fackliga organisationerna att acceptera att enbart en enda facklig organisation får teckna gruppavtal (i form av kollektivavtal), samt att dessa avtal när arbetsköparna väl har undertecknat dem då enligt lagen även ska gälla för oorganiserade arbetare. Därmed stryps konkurrensen mellan fackföreningar och även för oorganiserade.

    Det är inte heller bara så att kollektivavtalen innehåller bestämmelser om orimligt höga löner, för en del löner är enligt kollektivavtalen orimligt låga. Det är snarare så att kollektivavtalen stryper diversifiering, flexibilitet och konkurrens.


    Comment


    • #3
      Jag håller givetvis med dig om principen att "Rättvisa löner lönar sig". Och rättvisa löner är fritt avtalade marknadslöner, vare sig de avtal som ingås är gruppavtal eller bara enskilda individavtal.

      Comment


      • #4
        Kommentar till inlägg #4: Du har alldeles rätt, Filip, i att fackföreningarna skulle inte kunna skapa arbetslöshet utan statens "hjälp". Grejen är att arbetsmarknadslagstiftningen i Sverige berövar arbetsköparna sina möjligheter att försvara sig mot fackföreningarnas utpressning. Denna fråga är en aning invecklad. Så det finns flera omständigheter jag måste förklara nedan. Men huvudpoängen är att jag menade i mitt ursprunliga inlägg att nu när vi har den arbetsmarknadslagstiftning som vi faktiskt har så kan fackföreningarna driva upp lönerna till nivåer som skapar onödig (egentligen är all arbetslöshet onödig sådan) arbetslöshet.

        Till att börja med säger somliga sossar (jag hörde detta argument från klubbordföranden på en tidigare arbetsplats) att "fackföreningarna inte kan tvinga fram högre löner än marknadslönerna därför att om de gjorde det skulle arbetsköparna genast avskeda jobbarna för att undvika att gå med förlust." Men - till att börja med kan facket tvinga fram löner som är orättvist höga för att de berövar företaget en rättvist hög vinst (den "rättvisa" vinsten beror förstås på hur "bra" företaget ifråga är på att producera efterfrågade produkter). Den "rättvisa vinsten" är olika hög för olika företag beroende på hur välskötta de är). Så det kan hända att somliga företagare sväljer förtreten när facket trissar upp lönerna och fortsätter driften med en orättvist låg vinst.

        Men detta argument bortser också från att det finns två sorters kostnader i ett företag. De fasta kostnaderna (d.v.s. kostnaderna för maskinparken, fabriksfastigheterna, kontorsfastigheterna, redan genomförrd forskning och utveckling, o.s.v.) samt de rörliga kostnaderna (de löpande kostnaderna, d.v.s. löner, råmaterial, inköpta insatsvaror, förbrukningsvaror, o.s.v.) Arbetsköparna kommer onekligen att genast avskeda sina anställda om facket driver upp lönerna så jättehögt så att de rörliga kostnaderna ensamma överstiger försäljningsintäkterna. Men - om facket "bara" driver upp lönerna så pass mycket att försäljningsintäkterna fortfarande täcker de rörliga kostnaderna - men inte de (redan tagna) fasta kostnaderna (som redovisas som "amorteringar" i resultaträkningen) då kan det hända att företaget fortsätter driften ända tills dess att sin kapitalstock har slitits ut. Grejen är att ett företag lägger ut pengar i början för att införskaffa maskiner, fastigheter, o.s.v. Och de betalar för dessa "grejer" i början. Många år innan försäljningsintäkterna från verksamheten betalar tillbaka dessa investeringar. Så de fasta kostnaderna hos ett företag är som regel "redan tagna" när facket sedan driver upp lönerna. Så länge som försäljningsintäkterna räcker för att täcka de rörliga kostnaderna "lönar det sig inte" för företaget att avskeda de anställda. De förlorar pengar på sätt och vist, eftersom försäljningsintäkterna nu inte räcker till att betala tillbaka pengarna företaget lade ut för sina maskiner, fastigheter, o.s.v. Men så länge försäljningsintäkterna överstiger de rörliga kostnaderna förlorar de inte några mera pengar än investeringspengarna. Och investeringspengarna är ju redan borta i alla fall. Så fackföreningar kan tvinga fram högre löner än marknadslönerna utan att företagen genast avskedar alla sina anställda. I detta fall går företaget med förlust när amorteringarna räknas in. Men pengar rinner inte ut ur företaget om bara företaget ser till att inte ersätta maskiner och fastigheter i takt med att de slits ut. Då dör företaget så småningom - men det kanske dröjer flera decennier - och facket kanske inte "ser" den långsiktiga sotdöden som dess lönepolitik orsakar.

        Jag har sagt att fackföreningarna har makten att tvinga fram orättvist höga löner - som samtidigt skapar arbetslöshet. Hur går det till? Jo, det är arbetsmarknadslagstiftningen i dagens Sverige som hindrar arbetsköparna från att försvara sig mot facket. Arbetsmarknadslagstiftningen gör arbetsköparna hjälplösa när fackföreningar väljer att gå till angrepp genom att försöka sätta marknadskrafterna ur spel inom lönebildningen. Arbetsmarknadslagstiftningen idag säger att arbetsköpare endast får säga upp lönearbetare om och när de har "giltiga" skäl. Som "giltigt" skäl räknas inte att en lönearbetare deltar i en laglig strejk. Så på grund av lagstiftningen saknar arbetsköparna möjligheten att försvara sig mot en strejk genom att helt enkelt använda sig av sin egentligen självklara rätt att avskeda anställda som arbetsvägrar (genom att strejka) och ersätta dem med andra personer som är arbetsvilliga. Detta förhållande ger fackföreningarna stora möjligheter till utpressning. En fackförening kan genom en strejk på bara några månader förstöra en marknadsposition som det har tagit ett företag många år av digra investeringar för att bygga upp. Och fackföreningen ifråga behöver bara betala en bråkdel så mycket som företaget förlorar i form av strejkersättningar till sina medlemmar. Ställt inför den här situationen väljer många svenska arbetsköpare att ta en mindre förlust framför en större förlust - genom att gå med på att betala löner som ligger några procent över de rättvisa - framför att förlora det som har tagit åratal att bygga upp.

        Lägg märke till ett mönster på den svenska arbetsmarknaden. Fackföreningarna inom kapitalintensiva verksamheter - som storindustrin - har lyckats trissa upp lönerna mycket mera än fackföreningarna har gjort inom mindre kapitalintensiva branscher - som restaurang, hotell och service. Detta måste rimligen bero på att de kapitalintensiva verksamheterna har gjort mycket större investeringar som fackföreningarna kan förstöra med en strejk. Så facken inom storindustrin har mycket större möjligheter att nå framgång med utpressning än fackföreningarna inom restaurang-, hotell- och servicebranscherna.

        En sista sak, Filip. Du har helt rätt att fackföreningarna emellanåt driver fram orättvist låga löner, inte enbart och alltid orättvist höga löner. Den s.k. "solidariska" lönepolitiken syftar ju till att pressa samman lönerna. De högavlönade får orättvist låga löner härmed - medan de lågavlönade får orättvist höga löner (förutsatt att de har turen inte blir arbetslösa förstås). Det är naturligtvist därför som den svenska arbetsmarknaden under flera decenniers tid har präglats av en svår och kronisk brist på yrkesarbetare - samtidigt som det har funnits en bestående omfattande arbetslöshet hos de "mindre attraktiva" arbetssökande (d.v.s. de som saknade värdefulla yrkeskunskaper) - som t.ex. de unga, de gamla, invandrarna, de lågutbildade o.s.v.
        Last edited by henriku; 10-08-2020, 03:22 PM.

        Comment


        • #5
          Överens!

          Där fick du med allt som hör till saken.

          Comment

          Working...
          X