Announcement

Collapse
No announcement yet.

Altruismens ondska

Collapse
X
 
  • Filter
  • Tid
  • Visa
Clear All
new posts

  • Altruismens ondska

    Altruismen är en ondskefull morallära.

    Ett första steg på vägen till förståelse av denna punkt kan vara ett gammalt skämt om Robin Hood. Skämtet lyder ungefär så här:

    Robin Hood lade ner stora ansträngningar på att stjäla från de rika. Men efter att han hade gjort det fick han bara mera slit att utföra. Ty efter det att han hade stulit från de rika – så gav han rovet till de fattiga. Och då blev ju de rika! Så då måste Robin Hood stjäla från de rika ännu en gång. O.s.v. o.s.v. Robin Hood, p.g.a. etiken som han tillämpade (d.v.s. altruismen), hamnade i en evig trampkvarn av stjälande från de rika.

    Det här putslustiga skämtet tydliggör en inneboende självmotsägelse hos moralläran altruismen. Enligt altruismen är osjälviskhet essensen hos moralisk godhet. Medan själviskhet är essensen hos moralisk ondska. Osjälviskhet innebär, i allt väsentligt, uppoffring av värden. Medan själviskhet består av mottagandet av värden.

    Men altruismen säger att den enskilde ska offra sig för andra. De rika ska t.ex. ge till de fattiga. Men om de rika är moraliskt goda (osjälviska) då de offrar sina värden för de fattigas skull – är då inte de fattiga samtidigt moraliskt onda (själviska) då de tar emot värdena som de rika ger dem? Enligt moralläran altruismen finns det alltid en klass av människor som är moraliskt goda därför att de offrar – och de är därmed är osjälviska. Men samtidigt måste det finnas en annan klass av människor som är moraliskt onda därför att de tar emot det som andra uppoffrar – och de är därmed själviska.

    Enligt altruismens logik måste de moraliskt goda människorna förlora på sin moraliska godhet – medan de moraliskt onda människorna profiterar på de förstnämndas moraliska godhet! Så - moralen skall per nödvändighet skada de moraliskt goda och gagna de moraliskt onda!

    Detta måste rimligen vara ett ohållbart tillstånd. Moralläran altruismen lär ut att de moraliskt onda skall med nödvändighet profitera på bekostnad av de moraliskt goda. Hur i hela världen kan en sådan morallära vara anständig?

    Det finns bara en utväg ur detta moraliska dilemma. Den utvägen framkastades som teori av filosofen Immanuel Kant – och omsattes i praktiken av Adolf Hitler. Utvägen bestod av att göra sig av med den där biten i etiken om att somliga människor skall ta emot uppoffringarna och tjäna på dem. Utvägen bestod av idén att samtliga människor skall uppoffra – och ingen endaste snubbe ska tjäna något som helst på det hela. M.a.o. människor skall blott och bart uppoffra – som ett självändamål. Alla skall uppoffra/förlora – och ingen skall tjäna/vinna. Moralläran som växte fram ur altruismen var den att samtliga människor skall göra förluster och därmed lida. Samtliga människor utan undantag skall förlora på moralen. Och ingen endaste människa skall gagnas av moralen.

    Kan vi erinra oss några konkreta exempel på denna morallära omsatt i verkligheten? Svaret är ja.

    Förintelsen!

    Tänk. Den allra största uppoffringen som överhuvudtaget är möjlig är utsläckandet av ett oskyldigt människoliv.

    Hur många oskyldiga människoliv utsläcktes i koncentrationslägrens gaskammare? Miljontals! Förintelsen var en orgie i uppoffring för uppoffringens egen skull. Förintelsen tjänade inte till något vettigt syfte. Koncentrationslägren gick med väldiga ekonomiska förluster. Det kostade oerhört mycket mera att driva koncentrationslägren – med sina tusentals vakter, kilometervist med taggtrådsstängsel, omfattande bebyggelse, dyrbara tekniska utrustningar (gaskamrarna, bangårdarna o.s.v.) – än vad koncentrationslägren drog in i form av några enstaka gram tandguld och enstaka kilo kroppsfett per fånge o.s.v. Nazityskland förlorade stort på koncentrationslägren. Wehrmachten var i trängande behov av järnvägstransporter för att invasionsarméerna i Sovjetunionen inte skulle gå under. Men ändå så valde Hitler att ge prioritet åt transporterna av miljontals judar som skickades per tåg till dödslägren. Hitler satte oerhört stort värde i utplånandet av judarna. Det var viktigare för honom än vinnandet av kriget. Varför? Som ett ändamål i sig. Att utplåna judarnas liv var ett sätt att åstadkomma en jättelik uppoffring i verkligheten. Hitler älskade uppoffringar. Därför att han anammade Kants morallära!

    Så altruismens inneboende självmotsägelse måste logiskt sett utmynna i moralläran som förkunnar uppoffring för uppoffringens egen skull. Och den moralläran måste logiskt sett utmynna i massmord! Den logiska slutledningen vi ser här är att altruismen är en ondskefull morallära!


    Hur kan altruismens påhejare vara onda? Tja, om de hade goda syften skulle de givetvis säga till sina medmänniskor "Gå ut i livet och skaffa sig så mycket du kan av livets goda, genom att producera det. Se bara till att du lämnar dina medmänniskor ifred så att de kan göra detsamma. Lev och låt leva. Njut och låt njuta. Var lycklig och låt din nästa vara lycklig, hon också. Lev livet - utan meningslöst offrande och försakande. Gör det som faktiskt ligger i ditt rationalla intresse!"

    Det finns mera att säga om altruismens ondska. Syftet med moralläran altruismen är inte att människor skall tillämpa den. Nej – altruismen kan nämligen inte tillämpas konsekvent med mindre än att de moraliskt goda går i graven. Enligt altruismen består moralisk godhet av att subjektet offrar sina värden åt andra. Fullständig, konsekvent altruism måste då innebära att subjektet offrar precis alla sina värden åt andra. Hon måste ge bort varenda bit mat hon äger åt andra människor som går hungriga – och svälta ihjäl själv. Hon måste ge bort allt sitt vatten åt andra som är törstiga – och dö av törst själv. Hon måste ge bort sina allra sista slantar åt de fattiga – och hamna på gatan själv. O.s.v. Men så gott som ingen människa klarar av att förmå sig själv till att begå självmord för sin nästas skull.

    Och det vet de som förespråkar altruismen. De räknar med att de offer som accepterar moralläran altruismen ej skall förmå motstå frestelsen att ”fuska” och tillåta sig åtminstone en liten gnutta själviskhet. De som förespråkar altruismen räknar med att offren skall praktisera hyckleri för att överleva. Och som en följd av att de existerar som patetiska hycklare, räknar altruismens förespråkare med, skall offren dras med kroniska skuldkänslor.

    Syftet med att påföra sina medmänniskor kroniska skuldkänslor är förstås att tubba dem till att underkasta sig vilken som helst maktmänniska som dyker upp och kräver att alla människor skall lyda. Stackare som saknar stolthet klarar inte av att stå upp för sina rätt att leva fritt och sträva efter lycka. Altruismens påhejare, som själva saknar lycka, vet att de kommer att känna sig hemma i en tyranns samhälle. Och människor som saknar självaktning kommer att bli små och ödmjuka. De kommer därmed inte att utmana altruisternas ondsinta avundsjuka.


    Att påföra mänskligheten nedtyngande, kroniska skuldkänslor, förutom att åstadkomma massmord och lidande, är några av de viktigaste drivkrafterna hos förespråkarna av altruismen. Altruismens påhejare är ondsinta typer. De hatar sina medmänniskor och vill bibringa medmänniskorna så mycken misär och död som möjligt. Detta faktum kan vara svårt för många människor att smälta vid första påseendet. Det verkar ju som ett utslag av paranoia och konspirationsteoretiserande.

    Men ett bra sätt att skaffa sig en förmåga att förstå just hur ond altruismen är kan vara att läsa ett skönlitterärt verk som visar upp altruismen ”in action”. Det är fråga om en roman av Ayn Rand som heter Och världen skälvde. Denna roman konkretiserar altruismen. Den har sålts och lästs i miljonupplagor hittills. Den är en modern bästsäljare och klassiker. Denna roman har förändrat många, många människors liv!
    Last edited by henriku; 05-28-2021, 08:41 AM.
Working...
X