Announcement

Collapse
No announcement yet.

Egoismen är god

Collapse
X
 
  • Filter
  • Tid
  • Visa
Clear All
new posts

  • Egoismen är god

    Det förekommer mycken förvirring kring begreppet ”egoismen”.

    Enligt ordboken är egoismen den moralkod som säger att man ska göra det som ligger i ens eget intresse. Men de flesta människor, när de föreställer sig ett exempel på en egoist, de ser en monster som gör andra illa för att få det hon vill och som trampar över lik för att uppnå sina egna syften. Hitler, Stalin och Pinochet uppfattas av de flesta människor som praktexempel på egoister.

    Detta betyder att de flesta människor inbillar sig att det som i verkligheten ligger i en människas intresse är att plåga andra!

    Men det som faktiskt ligger i en människas intresse är väl blott och bart att leva ett lyckligt liv? Uppnår diktatorer, gangstrar och andra onda människor det målet - att uppleva lycka i sina liv?

    Åtskilliga människor verkar tro att så är fallet. De tror på myten om ”den lyckliga skurken”. Enligt denna myt kan en skurk njuta av lyxvarorna som hon plundrar till sig, om bara hon lyckas komma undan med sina brott och undgår åker fast. Om bara skurken är tillräckligt skicklig - då kan hon leva ett lyckligt liv! Det inbillar sig många människor.

    Men man upptäcker att detta är en villfarelse om man granskar en del verkliga skurkars liv.

    Ta Saddam Hussein t.ex. När han var härskaren i Irak, kunde hans medborgare få ett besök från militära officerare mitt på eftermiddagen och beordras att omedelbart lämna sitt hus - därför att Hussein skulle komma dit och sova i huset under natten.

    Hussein var så rädd för att bli lönnmördad att han inte vågade sova i samma byggnad två nätter i följd! Så han beordrade olika undersåtar varje natt att låta honom sova i deras hus. Han bestämde sig inte för vilket hus förrän bara några timmar i förväg. På detta vis, hoppades han, skulle inga av hans många, många fiender hinna organisera ett försök att mörda honom medan han sov.

    Hussein hade verkligen goda skäl för att vara rädd för sina medmänniskor. Han hade mördat så många irakier, inklusive nära vänner och släktingar, att han knappast kunde lita på en enda snubbe i hela landet. I stort sett alla hade något bra skäl till att vilja se honom död. Därför levde han i ett tillstånd av ständig terror. Han var ständigt rädd för att någon skulle döda honom i nästa ögonblick.

    Husseins materiella levnadsstandard var jämförbar med en mångmiljonärs dito i västländerna. Hussein frossade i lyxvaror. Men han upplevde aldrig ett ögonblicks lycka under hela sitt liv från och med den tidpunkt då han grep makten. Hussein var därförinte någon egoist.

    Varför är de flesta skurkar så ivriga att komma över lyxvaror? För att skaffa sig tröst - inte för att bli lyckliga.

    När Rumäniens förra diktator Ceauscescu störtades från makten, upptäcktes det att i hans palats hade han gigantiska garderober fyllda med hundratals oanvända kostymer - handsydda kostymer av yppersta kvalité . Som Ceauscescu aldrig hade använt!

    Gubben hade nada användning för alla de där ypperliga kostymerna. De bara hängde i garderoberna och samlade damm. Ceauscescu samlade på kostymerna som en galning. Det var sjukt. Varje gång han lyckades plundra till sig en ny kostym åt sig själv lindrade han sitt självförakt för ett kort ögonblick. Ceauscescu - liksom Hussein - upplevde aldrig ett ögonblick av lycka i sitt liv efter det att han lyckades nå sin dröm att ta makten. Så han var ingen egoist.

    Ett liknande exempel var Ismelda Marcos - hustrun till Filippinernas förra diktator, Ferdinand Marcos. När de två störtades från makten upptäcktes det att Ismelda Marcos hade mer än 1.000 par oanvända högkvalitativa skor samlande damm i sina garderober. Vilken nytta, och vilket glädje, hade hon haft av dem? Ingen, förstås! De där skorna var bara en psykologiskt kompensation för henne, en tröst i hennes eländiga tillvaro. Ismelda Marcos var inte ett dugg lycklig. Hon var ingen egoist.

    Även mindre skurkar - som t.ex. vanliga brottslingar och gangstrar - driver genom sina liv utan att uppleva någon lycka. Gangstrar lindrar sitt lidande tillfälligt genom att supa, knarka, skaffa sig djurisk sex, o.s.v. Deras enda rekreation består av att uppleva fysiska retningar (alkohol, droger, horor) - av samma slag som djur upplever.

    Men om ingen skurk upplever någon lycka - varför har då egoismen fått ett så skamfilat anseende?

    Svaret är att västländernas filosofer har under hela de senaste 200 åren insisterat på att egoismen är ond. Kant, Hegel, Marx och alla de andra - de har basunerat ut att det moraliska idealet är den exakta motsatsen till egoismen. Nämligen osjälviskhet, d.v.s. självuppoffring.

    Denna idé har sedan spridits från universiteten och smittat ner hela kulturen. Författare som Charles Dickens, politiker som Olof Palme, tidningsredaktörer som Herbert Tingsten, skriftställare som Jan Myrdal, filmmakare som Hasse Alfredsson - alla har de spridit idén att osjälviskhet är god - d.v.s.dehar alltihopa fört vidareden giftiga idé som de själva hade blivit indoktrinerade med vid universiteten och i skolorna när de var unga och lättlurade.

    Den formella, filosofiska namnet för osjälviskhetens morallära är ”altruismen”. Altruismen är dödens morallära - eftersom den säger att människor ska ge upp det som är värdefullt istället för att slå vakt om det. Den mat, de kläder, de mediciner, de pengar man har - allt ska man ge bort till andra för att man ska vara en sann, d.v.s. konsekvent altruist. Och då, naturligtvis, kommer man att svälta och frysa ihjäl själv.

    Varför har då filosoferna fördömt egoismen och lovordat altruismen under de senaste 200 åren? Därför att de ville förstöra andra människors liv. Eller rättare sagt - därför att de ville lura andra människor till att förstöra sina egna liv själva.

    Genom att ge egoismen ett skamfilat rykte, har filosoferna lyckats med konsten att skrämma andra människor från att göra det som ligger i deras eget intresse.

    Istället för att försöka tjäna pengar, har många västlänningar därför blivit hippies och lodisar. Istället för att slå vakt om sin frihet, har många västlänningar därför frivilligt lagt sina liv i händerna på staten - i händerna på välfärdsstater, kommuniststater och fasciststater. Istället för att uppskatta och slå vakt om frukterna av industrisamhället har många västlänningar därför blivit ekologister och vegetarianer.

    Alltför många människor har gått i filosofernas fälla.

    Diktatorer och gangstrar - de accepterar också uppoffringsmoralen. De väljer bara den andra sidan av samma falska mynt. De väljer att offra andra åt sig själva istället för att offra sig själva åt andra. Och därmed går de miste om sin egen lycka, precis som de som väljer att offra sig själva åt andra. Så diktatorerna och gangstrarna är inte egoister heller.

    Det var altruismens inflytande, kanaliserad genom kollektivismens politik, som gjorde 1900-talet till mänsklighetens blodigaste århundrade hittills. Aldrig förr hade människor offrat både sig själva och andra, som de gjorde 1900-talet.

    För att kommande sekler ska bli bättre måste mänskligheten lära sig att bli äkta egoister. De måste lära sig att alla individer är självändamål - att samtliga människor ärvarelser som var och en är utrustad med en helig rätt att leva för sin egen skull.
    Last edited by henriku; 01-13-2021, 01:34 PM.

  • #2
    Jag har i dCOM skrivit en artikel på engelska om förhållandet mellan egoism, altruism och parasitism. I den artikeln framför jag begreppet parasitism som viktigt att få med i etiska debatter, så att folk får klart för sig att egoism är motsatsen till både parasitism och självuppoffring.

    Comment


    • #3
      Jag använder begreppet rovaktighet där Filip använder begreppet parasitism. Rovaktighet är andra sidan av samma falska mynt som självuppoffring för andra. Altruismen är det falska myntet och dess två sidor är självuppoffring för andra samt uppoffring av andra för en själv. Jag tycker att vi kan använda begreppet altruism på samma sätt som de flesta människor gör - för att referera till självuppoffring för andra. Men vi måste absolut ge f-n I att använda begreppet egoismen för uppoffring av andra åt en själv. Uppoffring av andra åt en själv måste vi kalla rovaktighet eller parasitism. Vi skall absolut inte besudla ordet egoismen genom att tillskriva det den (felaktiga) betydelse som de flesta människor gör, nämligen uppoffring av andra åt en själv.

      Egoismens riktiga betydelse är givetvis: egennytta. M.a.o. man äregoistisk (d.v.s. självisk) då man gör det som faktiskt ligger i ens eget intresse. Och det går att visa att det aldrig ligger i en människas riktiga, egentliga intresse att försöka gagna sig själv på andras bekostnad. Om man vill leva i fred med sina medmänniskor får man ju inte försöka gagna sig själv genom att skada dem. Närhelst man skadar sina medmänniskor för att gagna sig själv slutar det med att man skaffar sig en massa fiender. Vilket inte ju ligger i ens intresse. Dessutom hamnar man I ett krig mot verkligheten då man försöker skaffa sig det oförtjänta - och man kan aldrig vinna ett krig mot verkligheten.

      Comment


      • #4
        Jepp. Jag brukar med mina egna ord sammanfattningsmässigt beskriva egoism som:

        Att sträva efter sin egen lycka på sin egen bekostnad.

        Den sosse som vill missförstå den devisen får ju anstränga sig en smula.

        Comment

        Working...
        X