OBJEKTIVA BEGREPP - ALTERNATIVET TILL KANT - DEL 1
Ayn Rand hävdade bestämt att Immanuel Kant var ”den mest onda människan som någonsin har levat” [jag citerar från minnet]. Vaddå? Kant var väl blott och bart en filosof. Han verkade i det där berömda ”elfenbenstornet”. Så han var väl harmlös?
Men Ayn Rand hade ytterst goda skäl att kalla Immanuel Kant för ”ett moraliskt monster” (vilket hon gjorde, uttryckligen). Immanuel Kant var den mest destruktiva fienden till förnuftet och det mänskliga livet som historien känner till. Det var Immanuel Kants intellektuella inflytande som satte stopp för den positiva utvecklingen som rådde under Upplysningen på 1700-talet – och som vände utvecklingen bakåt, i riktning mot barbariet, under framförallt 1900-talet. Immanuel Kant är marodören som i stor utsträckning har förstört världen i modern tid.
Det är Kants filosofi enkannerligen som har förstört den moderna världen. Kants filosofi förstörde västvärldens förtroende för förnuftet. Kant åstadkom detta genom ett kvalificerat bedrägeri. Kant målade upp en genomfalsk bild av det verklighetsbaserade förnuftet i sin bok ”Kritik av det rena förnuftet”. Kant argumenterade att ett verklighetsbaserat förnuft, d.v.s. ett förnuft som varseblev verkligheten, omöjligen skulle få bearbeta (d.v.s. ”göra något med”) varseblivningarna – därför att då skulle vi inte uppleva verkligheten ”som den är i sig”. Om förnuftet bearbetade varseblivningarna överhuvudtaget – då skulle förnuftet därmed förvränga verkligheten, och ge oss en falsk bild av den, enligt Kant. Kant påstod att ett verklighetsbaserat förnuft därför måste uppleva verkligheten på ett passivt sätt för att vi skulle kunna uppleva den ”verkliga” verkligheten.
Men om förnuftet vore passivt, som blott och bart en spegel, varifrån skulle då våra begrepp komma ifrån – och därmed ordningen i vår upplevelse av verkligheten? Vi varseblir ju inte begreppen passivt - som om de existerade ”därute” i verkligheten!
Kant hittade således på ett förment problem med ett verklighetsbaserat förnuft. Vi kunde, påstod han, inte ha någon aning om var begreppen, och därmed ordningen, i vår ”bild” av verkligheten, kom ifrån om förnuftet blott och bart varseblev verkligheten. Kant ”löste” detta inbillade problem med ännu en inbillning. Kant framkastade idén att våra begrepp, och därmed ordningen i verkligheten, ej härrörde från själva verkligheten. Utan att de ”skapades” utav tolv nyckelbegrepp inuti vårt förnuft – de tolv s.k. ”kategorierna”. Kategorierna framställde vår ”bild” av verkligheten genom att skapa ordning utav den råa ”databitarna” som vi fick från sinnena, enligt Kant.
Kants version av förnuftet var raka motsatsen till sanningen. Kant började med att upprepa den utbredda villfarelsen att vi ingalunda kan härleda våra begrepp, och därmed ordning, från själva verkligheten. Sedan gick Kant vidare och resonerade att: Om vi inte kunde hämta begrepp och ordning från verkligheten – då måste bara begreppen och ordningen istället ha sina ursprung i vårt medvetande allena. Kants ”geniala” – men genomfalska - idé var att vissa av våra begrepp, nyckelbegreppen (nämligen de tolv ”kategorierna”), är inneboende i vårt förnufts struktur. Vårt förnuft är alltså ”byggt” på så vis att det innehåller inneboende mekanismer (”kategorierna”) som bearbetar och strukturerar de databitar våra sinnen förser oss med.
Det giftiga med den här teorin om ”kategorierna” var detta: Om vi människor endast upplever verkligheten ”därute” på det sätt som vårt medvetande tvingar oss att göra – då upplever vi aldrig verkligheten ”som den är i sig”. Och då vet vi inte ett dugg om den ”verkliga” verkligheten (d.v.s. den s.k. noumenella världen). Vi vet bara vad verkligheten verkar vara ”såsom vi upplever den” (den s.k. fenomenala världen) – efter det att ”databitarna” från våra varseblivningar har bearbetats av kategorierna. Så själva förnuftet är som en barriär som hindrar oss från att uppleva den verkliga verkligheten ”såsom den är i sig”.
Kants kunskapsteori utgör därför en radikal subjektivism. Vårt medvetande skapar den verklighet som vi upplever oss leva i, enligt Kant. Och det är endast den verkligheten som betyder något för oss. Om vi aldrig kan veta ett skvatt om ”verkligheten som den är i sig” – då existerar ju inte den verkligheten för oss i praktiken. Vi är fullständigt avskärmade från den där noumenella världen. Så den obönhörliga slutsatsen av Kants teori blir att vi ingenting kan veta om den ”verkliga” verkligheten med förnuftet. ”Vi kan inte se - därför att vi har ögon, vi kan inte höra – därför att vi har öron, vi kan inte fatta verkligheten – därför att vi besitter förnuftet!” (Detta var Ayn Rands sarkastiska sammanfattning av Kants filosofi.)
Kants radikala subjektivism (tillsammans med hans fanatiska uppoffringsmoral) släppte loss 1900-talets totalitarism och blodbad. Om verkligheten inte är objektiv – utan är en subjektiv produkt av vårt eget medvetande – då går vad som helst an. Det kan inte finnas några objektiva moraliska principer som vi måste hålla oss till om allt är subjektivt. Och Kant använde på köpet en finurlig sofism (nämligen ”det kategoriska imperativet”) för att prångla ut idén om att självuppoffring som ett ändamål i sig är det moraliska idealet. Idén att självuppoffring är det moraliska idealet blev till en sanning höjd över allt tvivel hela världen runt under 1900-talet. Följaktligen lyckades ingen modern tänkare sedan bemöta Hitler, Lenin, Mao o.s.v. när de hetsade allmänheten till att ”gör din plikt - offra allt, offra precis allt”. Det gick ju inte att resonera om moralfrågor med bruk av det hjälplösa förnuftet! Hitler, Lenin, Mao – de förverkligade Kants moraliska ideal – de åstadkom uppoffring i massiv skala. Uppoffring av miljontals oskyldiga människoliv.
Ayn Rand hävdade bestämt att Immanuel Kant var ”den mest onda människan som någonsin har levat” [jag citerar från minnet]. Vaddå? Kant var väl blott och bart en filosof. Han verkade i det där berömda ”elfenbenstornet”. Så han var väl harmlös?
Men Ayn Rand hade ytterst goda skäl att kalla Immanuel Kant för ”ett moraliskt monster” (vilket hon gjorde, uttryckligen). Immanuel Kant var den mest destruktiva fienden till förnuftet och det mänskliga livet som historien känner till. Det var Immanuel Kants intellektuella inflytande som satte stopp för den positiva utvecklingen som rådde under Upplysningen på 1700-talet – och som vände utvecklingen bakåt, i riktning mot barbariet, under framförallt 1900-talet. Immanuel Kant är marodören som i stor utsträckning har förstört världen i modern tid.
Det är Kants filosofi enkannerligen som har förstört den moderna världen. Kants filosofi förstörde västvärldens förtroende för förnuftet. Kant åstadkom detta genom ett kvalificerat bedrägeri. Kant målade upp en genomfalsk bild av det verklighetsbaserade förnuftet i sin bok ”Kritik av det rena förnuftet”. Kant argumenterade att ett verklighetsbaserat förnuft, d.v.s. ett förnuft som varseblev verkligheten, omöjligen skulle få bearbeta (d.v.s. ”göra något med”) varseblivningarna – därför att då skulle vi inte uppleva verkligheten ”som den är i sig”. Om förnuftet bearbetade varseblivningarna överhuvudtaget – då skulle förnuftet därmed förvränga verkligheten, och ge oss en falsk bild av den, enligt Kant. Kant påstod att ett verklighetsbaserat förnuft därför måste uppleva verkligheten på ett passivt sätt för att vi skulle kunna uppleva den ”verkliga” verkligheten.
Men om förnuftet vore passivt, som blott och bart en spegel, varifrån skulle då våra begrepp komma ifrån – och därmed ordningen i vår upplevelse av verkligheten? Vi varseblir ju inte begreppen passivt - som om de existerade ”därute” i verkligheten!
Kant hittade således på ett förment problem med ett verklighetsbaserat förnuft. Vi kunde, påstod han, inte ha någon aning om var begreppen, och därmed ordningen, i vår ”bild” av verkligheten, kom ifrån om förnuftet blott och bart varseblev verkligheten. Kant ”löste” detta inbillade problem med ännu en inbillning. Kant framkastade idén att våra begrepp, och därmed ordningen i verkligheten, ej härrörde från själva verkligheten. Utan att de ”skapades” utav tolv nyckelbegrepp inuti vårt förnuft – de tolv s.k. ”kategorierna”. Kategorierna framställde vår ”bild” av verkligheten genom att skapa ordning utav den råa ”databitarna” som vi fick från sinnena, enligt Kant.
Kants version av förnuftet var raka motsatsen till sanningen. Kant började med att upprepa den utbredda villfarelsen att vi ingalunda kan härleda våra begrepp, och därmed ordning, från själva verkligheten. Sedan gick Kant vidare och resonerade att: Om vi inte kunde hämta begrepp och ordning från verkligheten – då måste bara begreppen och ordningen istället ha sina ursprung i vårt medvetande allena. Kants ”geniala” – men genomfalska - idé var att vissa av våra begrepp, nyckelbegreppen (nämligen de tolv ”kategorierna”), är inneboende i vårt förnufts struktur. Vårt förnuft är alltså ”byggt” på så vis att det innehåller inneboende mekanismer (”kategorierna”) som bearbetar och strukturerar de databitar våra sinnen förser oss med.
Det giftiga med den här teorin om ”kategorierna” var detta: Om vi människor endast upplever verkligheten ”därute” på det sätt som vårt medvetande tvingar oss att göra – då upplever vi aldrig verkligheten ”som den är i sig”. Och då vet vi inte ett dugg om den ”verkliga” verkligheten (d.v.s. den s.k. noumenella världen). Vi vet bara vad verkligheten verkar vara ”såsom vi upplever den” (den s.k. fenomenala världen) – efter det att ”databitarna” från våra varseblivningar har bearbetats av kategorierna. Så själva förnuftet är som en barriär som hindrar oss från att uppleva den verkliga verkligheten ”såsom den är i sig”.
Kants kunskapsteori utgör därför en radikal subjektivism. Vårt medvetande skapar den verklighet som vi upplever oss leva i, enligt Kant. Och det är endast den verkligheten som betyder något för oss. Om vi aldrig kan veta ett skvatt om ”verkligheten som den är i sig” – då existerar ju inte den verkligheten för oss i praktiken. Vi är fullständigt avskärmade från den där noumenella världen. Så den obönhörliga slutsatsen av Kants teori blir att vi ingenting kan veta om den ”verkliga” verkligheten med förnuftet. ”Vi kan inte se - därför att vi har ögon, vi kan inte höra – därför att vi har öron, vi kan inte fatta verkligheten – därför att vi besitter förnuftet!” (Detta var Ayn Rands sarkastiska sammanfattning av Kants filosofi.)
Kants radikala subjektivism (tillsammans med hans fanatiska uppoffringsmoral) släppte loss 1900-talets totalitarism och blodbad. Om verkligheten inte är objektiv – utan är en subjektiv produkt av vårt eget medvetande – då går vad som helst an. Det kan inte finnas några objektiva moraliska principer som vi måste hålla oss till om allt är subjektivt. Och Kant använde på köpet en finurlig sofism (nämligen ”det kategoriska imperativet”) för att prångla ut idén om att självuppoffring som ett ändamål i sig är det moraliska idealet. Idén att självuppoffring är det moraliska idealet blev till en sanning höjd över allt tvivel hela världen runt under 1900-talet. Följaktligen lyckades ingen modern tänkare sedan bemöta Hitler, Lenin, Mao o.s.v. när de hetsade allmänheten till att ”gör din plikt - offra allt, offra precis allt”. Det gick ju inte att resonera om moralfrågor med bruk av det hjälplösa förnuftet! Hitler, Lenin, Mao – de förverkligade Kants moraliska ideal – de åstadkom uppoffring i massiv skala. Uppoffring av miljontals oskyldiga människoliv.
Comment