Objektiva begrepp - alternativet till Kant

[henriku]

OBJEKTIVA BEGREPP - ALTERNATIVET TILL KANT - DEL 1

Ayn Rand hävdade bestämt att Immanuel Kant var ”den mest onda människan som någonsin har levat” [jag citerar från minnet]. Vaddå? Kant var väl blott och bart en filosof. Han verkade i det där berömda ”elfenbenstornet”. Så han var väl harmlös?

Men Ayn Rand hade ytterst goda skäl att kalla Immanuel Kant för ”ett moraliskt monster” (vilket hon gjorde, uttryckligen). Immanuel Kant var den mest destruktiva fienden till förnuftet och det mänskliga livet som historien känner till. Det var Immanuel Kants intellektuella inflytande som satte stopp för den positiva utvecklingen som rådde under Upplysningen på 1700-talet – och som vände utvecklingen bakåt, i riktning mot barbariet, under framförallt 1900-talet. Immanuel Kant är marodören som i stor utsträckning har förstört världen i modern tid.

Det är Kants filosofi enkannerligen som har förstört den moderna världen. Kants filosofi förstörde västvärldens förtroende för förnuftet. Kant åstadkom detta genom ett kvalificerat bedrägeri. Kant målade upp en genomfalsk bild av det verklighetsbaserade förnuftet i sin bok ”Kritik av det rena förnuftet”. Kant argumenterade att ett verklighetsbaserat förnuft, d.v.s. ett förnuft som varseblev verkligheten, omöjligen skulle få bearbeta (d.v.s. ”göra något med”) varseblivningarna – därför att då skulle vi inte uppleva verkligheten ”som den är i sig”. Om förnuftet bearbetade varseblivningarna överhuvudtaget – då skulle förnuftet därmed förvränga verkligheten, och ge oss en falsk bild av den, enligt Kant. Kant påstod att ett verklighetsbaserat förnuft därför måste uppleva verkligheten på ett passivt sätt för att vi skulle kunna uppleva den ”verkliga” verkligheten.

Men om förnuftet vore passivt, som blott och bart en spegel, varifrån skulle då våra begrepp komma ifrån – och därmed ordningen i vår upplevelse av verkligheten? Vi varseblir ju inte begreppen passivt - som om de existerade ”därute” i verkligheten!

Kant hittade således på ett förment problem med ett verklighetsbaserat förnuft. Vi kunde, påstod han, inte ha någon aning om var begreppen, och därmed ordningen, i vår ”bild” av verkligheten, kom ifrån om förnuftet blott och bart varseblev verkligheten. Kant ”löste” detta inbillade problem med ännu en inbillning. Kant framkastade idén att våra begrepp, och därmed ordningen i verkligheten, ej härrörde från själva verkligheten. Utan att de ”skapades” utav tolv nyckelbegrepp inuti vårt förnuft – de tolv s.k. ”kategorierna”. Kategorierna framställde vår ”bild” av verkligheten genom att skapa ordning utav den råa ”databitarna” som vi fick från sinnena, enligt Kant.

Kants version av förnuftet var raka motsatsen till sanningen. Kant började med att upprepa den utbredda villfarelsen att vi ingalunda kan härleda våra begrepp, och därmed ordning, från själva verkligheten. Sedan gick Kant vidare och resonerade att: Om vi inte kunde hämta begrepp och ordning från verkligheten – då måste bara begreppen och ordningen istället ha sina ursprung i vårt medvetande allena. Kants ”geniala” – men genomfalska - idé var att vissa av våra begrepp, nyckelbegreppen (nämligen de tolv ”kategorierna”), är inneboende i vårt förnufts struktur. Vårt förnuft är alltså ”byggt” på så vis att det innehåller inneboende mekanismer (”kategorierna”) som bearbetar och strukturerar de databitar våra sinnen förser oss med.

Det giftiga med den här teorin om ”kategorierna” var detta: Om vi människor endast upplever verkligheten ”därute” på det sätt som vårt medvetande tvingar oss att göra – då upplever vi aldrig verkligheten ”som den är i sig”. Och då vet vi inte ett dugg om den ”verkliga” verkligheten (d.v.s. den s.k. noumenella världen). Vi vet bara vad verkligheten verkar vara ”såsom vi upplever den” (den s.k. fenomenala världen) – efter det att ”databitarna” från våra varseblivningar har bearbetats av kategorierna. Så själva förnuftet är som en barriär som hindrar oss från att uppleva den verkliga verkligheten ”såsom den är i sig”.

Kants kunskapsteori utgör därför en radikal subjektivism. Vårt medvetande skapar den verklighet som vi upplever oss leva i, enligt Kant. Och det är endast den verkligheten som betyder något för oss. Om vi aldrig kan veta ett skvatt om ”verkligheten som den är i sig” – då existerar ju inte den verkligheten för oss i praktiken. Vi är fullständigt avskärmade från den där noumenella världen. Så den obönhörliga slutsatsen av Kants teori blir att vi ingenting kan veta om den ”verkliga” verkligheten med förnuftet. ”Vi kan inte se - därför att vi har ögon, vi kan inte höra – därför att vi har öron, vi kan inte fatta verkligheten – därför att vi besitter förnuftet!” (Detta var Ayn Rands sarkastiska sammanfattning av Kants filosofi.)

Kants radikala subjektivism (tillsammans med hans fanatiska uppoffringsmoral) släppte loss 1900-talets totalitarism och blodbad. Om verkligheten inte är objektiv – utan är en subjektiv produkt av vårt eget medvetande – då går vad som helst an. Det kan inte finnas några objektiva moraliska principer som vi måste hålla oss till om allt är subjektivt. Och Kant använde på köpet en finurlig sofism (nämligen ”det kategoriska imperativet”) för att prångla ut idén om att självuppoffring som ett ändamål i sig är det moraliska idealet. Idén att självuppoffring är det moraliska idealet blev till en sanning höjd över allt tvivel hela världen runt under 1900-talet. Följaktligen lyckades ingen modern tänkare sedan bemöta Hitler, Lenin, Mao o.s.v. när de hetsade allmänheten till att ”gör din plikt - offra allt, offra precis allt”. Det gick ju inte att resonera om moralfrågor med bruk av det hjälplösa förnuftet! Hitler, Lenin, Mao – de förverkligade Kants moraliska ideal – de åstadkom uppoffring i massiv skala. Uppoffring av miljontals oskyldiga människoliv.

[henriku]

OBJEKTIVA BEGREPP – ALTERNATIVET TILL KANT - DEL 2

Den ovannämnda filosofen Ayn Rand presenterade för världen ett radikalt alternativ till Kants giftiga filosofi. Medan Kants filosofi gav exakt fel svar på nästintill varenda viktig fråga inom ämnet filosofi så gav Rands filosofi de rätta svaren – även på de filosofiska frågor som ännu inte hade fått något svar. Ayn Rands filosofi utgör därför den moderna världens räddning undan Kants destruktiva inflytande.

Grunden för Ayn Rands filosofiska bedrift utgörs av hennes objektiva begreppsteori. Rand hävdar motsatsen till subjektivismen inom begreppsteorin. Den motsatsen är inte att begreppen är inneboende i verkligheten ”därute”. Utan att begreppen är objektiva.

Objektivitet. Smaka på det ordet. Objektivitet skiljer sig inte endast från ett utan från två grundläggande alternativ – nämligen från såväl subjektivismen som intrinsikalismen.

Att begreppen vore inneboende i verkligheten – som Platon hävdade – det vore ett utslag av intrinsikalismen. Att begreppen vore inneboende i våra medvetande – som Kant hävdade – det vore ett utslag av subjektivismen. Ayn Rand hävdade - till skillnad från både Platon och Kant – att våra begrepp är resultatet av en interaktion mellan både verkligheten och våra medvetande. Både verkligheten och vårt medvetandes natur spelar en omistlig roll i bildandet av begrepp. Ayn Rands genibragd var att hon visade precis hur den interaktionen gick till. Hon klarlade hur våra begrepp deriveras från våra direkta varseblivningar av verkligheten medelst en process som beror på såväl existensens identitet som vårt medvetandes identitet (d.v.s. vårt förnufts natur). Så våra begrepp beror på såväl verklighetens faktiska natur och vårt medvetandes faktiska natur.

Ayn Rands begreppsteori kan mycket kort sammanfattas som: Samtliga våra begrepp – även de allra mest abstrakta – härrör ytterst från våra varseblivningar av verkligheten – medelst en process som inbegriper, växelvis, abstraktion och integration. Så alla mänskliga kunskaper utan undantag kommer ifrån vår varseblivning av verkligheten. Inte ett skvatt av våra kunskaper – inte logikens lagar, inte matematikens lagar, inte moralen, inte ett endaste abstrakt begrepp – kommer ”inifrån”. Vi har inga som helst a priori kunskaper eller begrepp vid födseln. Precis allting som vi människor vet hämtar vi från verkligheten ”därute” genom att vi varseblir den medan vi lever och sedan bearbetar varseblivningarna medelst logik (och logikens lagar deriverar vi ytterst från våra varseblivningar av verkligheten).

Det krävdes ett geni som Ayn Rand för att upptäcka just hur vi bildar våra begrepp. Trots att vi alltihopa bildar begrepp redan i vår tidiga barndom är det dj-ligt svårt att luska ut precis vad det är vi håller på med när vi bildar begreppen. Jag är inget geni som Ayn Rand. Men eftersom Rand har visat mig vad som pågår när någon bildar begrepp så tror jag att jag klarar av att här visa läsarna det, i sammandrag, också.

Låt oss börja med ett enkelt, konkret begrepp. Hund. Vad gör jag då jag bildar begreppet ”hund”?

Jag börjar med att varsebli ett betydande antal olika enskilda hundar. Jag lägger märke till (genom selektiv uppmärksamhet) att samtliga enskilda hundar som jag någonsin varseblir har vissa attribut gemensamt – fast i olika hög grad eller utsträckning. Samtliga hundar har fyra ben. Men benen kan se olika ut. En del hundar har längre ben än andra. En del hundar har smalare ben än andra. O.s.v. Samtliga hundar har en päls. Men olika hundars päls är av olika färger. Och somliga hundar har rakhårig päls. Medan andra hundar har krullig päls. O.s.v. Jag kan observera att i stort sett samtliga hundar skäller när de är upprymda. Men olika hundars skall låter på olika sätt. Vissa hundar har ett ”ljust” skall. Andra hundars skall är ”djupare”. Vissa hundar låter glada när de skäller medan andra låter arga. O.s.v.

Efter ett tag klarar jag av att bortse från gradskillnaderna hos attributen hos de olika enskilda hundarna. Jag abstraherar bort från gradskillnaderna – och sedan integrerar jag mina kunskaper om attributen och bildar begreppet ”hund”.

Jag resonerar då (undermedvetet) att en hund är en existent som har sådana utmärkande attribut som fyra ben, en päls, förmågan att skälla o.s.v. och jag struntar för tillfället i gradskillnaderna hos dessa attribut då jag bildar detta begrepp. Begreppet ”hund” som jag bildar refererar till samtliga hundar som existerar idag (inklusive dem jag inte har råkat på ännu), samtliga hundar som någonsin har existerat, och samtliga hundar som någonsin kommer att existera.

Jag tänker (undermedvetet): ”Samtliga hundar måste ha fyra ben, en päls, förmågan att skälla o.s.v. - de måste ha dessa attribut i någon grad, men de kan ha dem i vilken grad som helst, inom vissa gränser – och jag bortser från dessa gradskillnader då jag bildar begreppet ”hund”.”

(Professionella filosofer, som älskar hårklyverier, kommer nu att invända att det faktiskt finns hundar som bara har tre ben, därför att de har råkat ut för en olycka - och att det finns hundar som saknar päls, därför att de tillhör en sällsynt ras – och att det finns hundar som är stumma, därför att deras stämband är missbildade. Men dessa gränsfall till trots bildar vi våra begrepp på det vis som jag specifierade ovan.)

[henriku]

OBJEKTIVA BEGREPP – ALTERNATIVET TILL KANT - DEL 3

Så vi kan se från detta första exempel att ett begrepp är en integrering av ett stort (potentiellt obegränsat) antal enskilda existenter. Begreppet inbegriper samtliga attribut hos entiteterna men utelämnar deras specifika mått. Begreppsbildningen som process innefattar därför såväl differentiering som integrering.

Ett barn kan bilda begreppet ”hund” direkt från varseblivningar av enskilda hundar (förutsatt att barnet vistas i en miljö där hundar förekommer). Så ”hund” är ett ”förstanivås-begrepp”. (Ett förstanivås-begrepp är ett begrepp som bildas direkt från varseblivningar, och som därför ej förutsätter några andra, tidigare begrepp för att kunna bildas.) Barnet bildar normalt många andra förstanivås-begrepp utav perceptuella entiteter i den tidiga barndomen. Några av de första begreppen som ett barn bildar, utan att bygga på några tidigare begrepp, kan vara ”docka”, ”klots”, ”bord”, ”stol”, ”kudde”, ”hund”, ”katt”, ”fågel o.s.v. Efter ett tag har barnet byggt upp ett omfattande förråd av förstanivås-begrepp.

Nu kan barnet börja med processen att bilda mera ”abstrakta” begrepp. Barnet bildar då begrepp som bygger på tidigare begrepp. När barnet känner till flera olika konkreta sorters djur – som hund, katt, fågel – då kan barnet fokusera på de attribut som djuren har gemensamt och samtidigt utelämna de attribut som skiljer dem åt – och därmed bilda andranivås-begreppet ”djur”. Barnet låter då begreppet djur inbegripa sådana attribut som samtliga djur innehar – som att de rör sig, de innehar någon sorts medvetande, de äter mat. Men barnet låter de attribut som är unika för vissa djur bli ”utelämnade mått” i det nya begreppet ”djur”. Så just vilken mat ett djur äter, hur djuret rör sig, hur stort djuret är, hur intelligent djuret är – de blir utelämnade mått hos begreppet djur. Somliga av de gamla utmärkande attributen hos begreppen ”hund”, ”katt”, ”fågel” o.s.v. blir nu utelämnade mått hos begreppet ”djur”. Så barnet har integrerat flera gamla begrepp i det nya begreppet ”djur”.

Längre fram i sin utveckling kan barnet bilda ytterligare begrepp som förutsätter andranivås-begreppet ”djur” – och därmed också sådana förstanivås-begrepp som ”hund”. ”katt”, ”fågel” o.s.v. Sådana ”tredjenivås-begrepp” skulle kunna vara ”husdjur”, ”lantdjur”, ”dragdjur” o.s.v. Dessa begrepp utgör en differentiering av begreppet ”djur”. Differentieringen mellan olika sorters djur går till så att barnet fokuserar på någon eller några unika attribut hos dessa sorters djur och tänker att dessa attribut skall vara de utmärkande attributen hos de nya begreppen. T.ex. ett husdjur är ett tämjt djur som ägs av en människa i sitt hem och som fungerar som sällskap – medan ett lantdjur är ett djur som hålls instängd på en bondgård och som spelar en ekonomisk roll för bonden, som en källa till kött, mjölk, ull o.s.v.
De begrepp vi diskuterar här innefattar såväl integrering som differentiering av förstanivås-begreppen. Det kan ju finnas olika sorters djur som sällskapsdjur – t.ex. hundar, katter och fåglar. Och samtidigt är somliga sorters hundar, katter och fåglar ej husdjur (vilda hundar, katter och fåglar t.ex.)

Barnet kan också gå ”i andra riktningen” och integrera andranivås-begreppet djur med andra begrepp för att bilda ännu bredare begrepp. Som t.ex. ”levande organism”. I detta begrepp abstraherar barnet från somliga särskiljande attribut hos olika andranivås-begrepp som djur, växt, bakterie o.s.v. och betraktar dessa attribut som utelämnade mått. Medan det attribut att samtliga levande organismer faktiskt lever används för att skilja dem från sådana övriga begrepp som transportmedel, hus, redskap o.s.v.

Människor bygger således upp en hierarkisk ”byggnad” av begrepp. De första begreppen, som människor bildar i den tidiga barndomen, utgörs av enkla och konkreta entiteter. Men allteftersom barnet utvecklas så bildar barnet genom växelvis differentiering och integrering – medelst ett selektivt fokus på attributen hos begreppens referenter – upp mera och mera abstrakta begrepp ovanpå de mera konkreta och tidigare bildade begreppen.

Hur människor bildar begrepp är ytterst komplicerat. Ämnet ingår i den bransch av filosofin som heter kunskapsteori. Den väsentliga poängen jag vill driva hem här är att t.o.m. de mest abstrakta begreppen som människan känner till utgör en integrering av varseblivningar – medelst en mellanliggande kedja av mindre abstrakta begrepp, som ligger närmare den perceptuella grunden.

Att ett begrepp är abstrakt innebär ingalunda att det saknar varseblivningsmässigt innehåll. Det innebär ”bara” att det varseblivningsmässiga innehållet i begreppet ligger en bra bit ”ifrån” själva begreppet medelst en lång kedja av mellanliggande begrepp. Och de flesta abstrakta begrepp innefattar faktiskt ett väldigt enormt omfång av varseblivningsmässiga konkreter.

Låt oss ta ett exempel på ett riktigt ”abstrakt” begrepp. Vetenskap.

Begreppet ”vetenskap” refererar till det systematiska studiet och klarläggandet av naturen och naturens funktionssätt medelst logik applicerad på observationer av verkligheten. Begreppet ”vetenskap” särskiljs från sådana begrepp som ”religion”, ”vidskepelse”, ”tro”, ”teknik”, ”ingenjörskap”, ”konst”, ”berättarskap”, ”filosofi” o.s.v. Begreppet ”vetenskap” integrerar sådana smalare begrepp som biologi, matematik, fysik, kemi, astronomi o.s.v.

Några av de mellanliggande begrepp som en människa måste bilda först, innan hon bildar begreppet ”vetenskap”, är nog ”verkligheten”, ”kunskap”, ”logik”, ”system” (eftersom vetenskap är systematisk kunskap), ”visshet”, ”bevis”, ”observation”, ”belägg” (d.v.s. ”evidens”), ”experiment”. Då jag ej är en tränad professionell filosof ska jag ej här försöka mig på att visa upp hela kedjan av begrepp som ”sammankopplar” det abstrakta begreppet ”vetenskap” med den varseblivningsmässiga basen för samtliga våra begrepp. Men denna kedja finns.

Ty – var annars än från det som existerar (d.v.s. verkligheten) skulle våra begrepp kunna komma? Tankar (d.v.s. begrepp) kan omöjligen uppstå ur tomma intet. Om du inte håller med – försök då med att föreställa dig en färg som du aldrig någonsin har skådat. Du kan inte göra det!

Förmågan att bilda begrepp har uppstått medelst evolutionen. Förmågan att bilda begrepp är, som samtliga biologiska funktioner hos levande varelser, ett överlevnadsverktyg för oss människor - som är de enda kända djuren som besitter denna förmåga. Vi människor – vår förmåga att överleva förbättras av att vi klarar av att bilda begrepp.

Begreppens funktion är att kondensera kunskaper, så att våra mänskliga hjärnor ska klara av att hantera ett enormt större antal konkreter än de övriga djurens hjärnor klarar av. Genom att bilda begreppet ”gazell” t.ex. kunde våra förfäder, stenåldersmänniskorna, klara av att ”lagra” ett enormt stort kunskapsförråd om gazellena som de jagade för att skaffa sig mat. Och genom att bilda sådana begrepp som ”smyg, ”attackera”, ”spring efter”, ”spjut”, ”kasta”, ”höger”, ”vänster”, och genom att sedan bilda ord för dessa begrepp, kunde stenåldersmänniskorna skaffa sig en bättre förmåga att jaga i en grupp – vilket förbättrade deras chanser att nedlägga villebråd och därmed överleva.

Tänk bara hur mycket du vet om varelsen ”människan”. Du vet att människan: besitter intelligens, att hon har förmågan att skapa kultur, att hon ibland faller offer för vidskepelse, att hon är felbar, att det finns olika raser och nationaliteter och religioner som människan är uppdelad i, att olika grupper av människor emellanåt slår ihjäl varandra i krig, att hon har existerat i ett par hundra tusen år på ett ungefär, o.s.v. Alla de otals kunskapsbitar du har om människan är tillgängliga för ditt medvetande närsomhelst därför att de är ”lagrade” i det där begreppet ”människa”. Du kan ”dra fram” samtliga de där kunskapsbitarna om människan som du innehar genom att bara tänka ordet människa.

Sådana mänskliga företeelser som vetenskap, kultur, filosofi, moral, historia, planering, industrier, medicin, o.s.v. är endast möjliga för oss människor därför att vi, till skillnad från de övriga djuren, besitter förmågan att bilda begrepp. Det är våra begrepp som möjliggör vårt enorma kunskapsförråd om verkligheten – och som därmed har möjliggjort vår bländande framgång på jorden. Begreppen är essensen hos vårt förnuft. Och vårt förnuft utgör som bekant vårt grundläggande överlevnadsverktyg.

Nu gäller för mänskligheten att slå tillbaka Kants angrepp på förnuftet. För att lyckas med det måste vi försvara begreppsbildningens giltighet. Vi måste visa att begreppen är objektiva – d.v.s. att de är fast grundade i verkligheten. Vår överlevnad beror på detta. Ayn Rand har försett oss med verktygen för att åstadkomma detta i sina böcker – i synnerhet i boken Introduction to Objectivist Epistemology.

[Iris]

Här talas om objektivism tillsammans med ondska och tillskrivandet av händelser som människor gjort till Kants kritiska syn. En propagandistisk och emotiv text om någonsin jag sett maken!
Detta ovan i sina tre avsnitt är ett praktexempel på subjektivt tyckande parat med en massa åsikter som ser vederhäftiga ut för den oinitierade läsaren som varken förstår grunda en objektiv framställning (motsatsen till ovanstående beundran för en husgud kallad Rand) - eftersom en objektiv framställning förmår uppmärksamma och ge läsaren information kring alla invägda perspektiv och aspekter (se gärna J Westerståhls 1972 Objektiv nyhetsförmedling ).

Ovanstående texter vill göra läsaren förstå något som dessa texter inte förmår framställa - nämligen objektivitet. Ovan har vi istället en mycket känslosam framställning med en klar demonisering av det som skrivaren inte verkar tycka om och han vill få läsaren att tro på hans syn. Texterna ovan är fyllda av vad man inom semantiken kallar för engagemangsmarkörer och aspekt och perspektivsmarkörer för att få läsaren att vilja anta att det som skrivs är sant och vederhäftigt när texterna i stället är fulla av sakfel och även propagandist användning av de markörer som skrivaren valt.

De direkta faktiska felaktigheterna som texterna ovan innehåller kommer jag att bemöta med att visa på vad Kant - faktiskt skrev. Inte vad de som inte läst honom, eller inte förmått förstå honom - tillskrivit honom.
Det finns en viktig detalj med filosofin och det är att den hålls fri från känslostormar - emotivism.

Att den fungerar för förnuftet och inte känslornas infall.

Återkommer därmed för att visa att bland (detta kan jag direkt bemöta då det finns klara belägg för detta) annat socialismen i alla sina former - oavsett om det varit i nationella syften som i Tyskland eller i internationella syften som här och i alla kommuniststater - kommer ytterst från Hegel som lånade in det mesta från Machiavelli och att Marx i princip plagierade från Hegel allt som berör stat och folkstyre.
Alla som har studerat dessa tänkares böcker på ett seriöst sätt och utan att ha blivit utsatta för propagandistiska inslag - vet att så är fallet då parallellerna mellan verken Machiavellis Furste och Hegels Stat samt syn på historia - är Marx tankar i ett synligt plagiat och det finns inget av Kant i detta ---

Meningen med ovanstående tre posts framstår uppenbart av arten (även explicit uttryckt) att misskreditera Kant och påvisa ondska hos honom. Detta är ju vad man inom semantiken kallar för emotiv påverkan. Det vill säga man avser att påverka läsarens känslor och därmed attityder - kan en miljon människor har fel? Hur många tycker än idag att kommunismen är rättvisa och godhet?

Trots att ingen ideologi har slaktat fler människor i modern tid.
Varför? Därför att de som mördades gjorde vad Kant gjorde i sin första och alla sina - kritiker - de ---- kritiserade staten och de som ville styra dem.

Kritisk granskning är alltid farlig och ska omintentgöras av de som vill bestämma över människans tänkande! Kant var en oerhörd förespråkare för fritt och fritt tänkande... så jag anar varför man vill misskreditera honom!

Men jag återkommer som sagt i sak.
Hur svårt detta än är bland allt detta demoniserande och direkta fel som ovanstående posts innehåller - samt även direkta sakfel.

[henriku]

Svar till kommentar #4:

Det må vara så att Kant kritiserade staten. Det var kamouflage. Kants "kategoriska imperativ" bestod av idén att samtliga människor har en plikt att offra sig. Offra sig varför? Bara därför. Kant hävdade att om en handling överhuvudtaget tjänade till något syfte - då var handlingen därmed inte moralisk god - därför att då kunde den ha begåtts av något annat motiv än ren pliktuppfyllelse. Kant förespråkade alltså den mest rena, outspädda uppoffringsmoralen som någonsin har kläckts av en människa. Det yttersta uttrycket för Kants uppoffringsmoral - d.v.s. uppoffring för uppoffringens egen skull - var Auschwitz. Tänk - vad är den största uppoffringen som överhuvudtaget är möjlig? Utsläckandet av ett oskyldigt människoliv. Tja, nazisterna uppoffrade miljontals oskyldiga människoliv i gaskamrarna hos koncentrationslägren. Förintelsen var Kants morallära omsatt i verkligheten i massiv skala och med yttersta konsekvens. Hitler (och Lenin och Mao o.s.v.) gick i Kants fotspår. Om du inte tror att jag fattar något om Kant, Iris, så råder jag dig att läsa detta debattinlägg: https://www.debattsidan.nu/forum/fil...n-och-nazismen . Jag skall återkomma med en ny debattråd om moralläran altruismen, antagligen imorgon (d.v.s. den 26:e maj).

[Iris]

Svar till kommentar #4:

Det må vara så att Kant kritiserade staten. Det var kamouflage. Kants "kategoriska imperativ" bestod av idén att samtliga människor har en plikt att offra sig. Offra sig varför? Bara därför. Kant hävdade att om en handling överhuvudtaget tjänade till något syfte - då var handlingen därmed inte moralisk god - därför att då kunde den ha begåtts av något annat motiv än ren pliktuppfyllelse. Kant förespråkade alltså den mest rena, outspädda uppoffringsmoralen som någonsin har kläckts av en människa. Det yttersta uttrycket för Kants uppoffringsmoral - d.v.s. uppoffring för uppoffringens egen skull - var Auschwitz. Tänk - vad är den största uppoffringen som överhuvudtaget är möjlig? Utsläckandet av ett oskyldigt människoliv. Tja, nazisterna uppoffrade miljontals oskyldiga människoliv i gaskamrarna hos koncentrationslägren. Förintelsen var Kants morallära omsatt i verkligheten i massiv skala och med yttersta konsekvens. Hitler (och Lenin och Mao o.s.v.) gick i Kants fotspår. Om du inte tror att jag fattar något om Kant, Iris, så råder jag dig att läsa detta debattinlägg: https://www.debattsidan.nu/forum/fil...n-och-nazismen . Jag skall återkomma med en ny debattråd om moralläran altruismen, antagligen imorgon (d.v.s. den 26:e maj).

Pliktbegreppet som du tror är det samma som imperativet som grundar sig på maximer som du ska vilja upphöja till lag om du vill handla moraliskt - har föga eller inget med uppoffrande att göra - TVÄRTOM. Det har med autonomi att göra.

Ser att du inte har läst Kant, och kan inget om hans filosofi mer än hörsägen som dessutom är helt felaktig och rent av tossigt.
oj så det går...

[Iris]

Men --- jag kan dela med mig ur ett av mina många papers vid universitetet om Kants etik...

Grundläggning av Sedernas Metafysik (GsM) undersöker främst, i förhållande till Kritik av det Praktiska Förnuftet (KpF),moralens högsta principer samt de kriterier som styr det rätta och högsta goda för rationella varelser. Principerna är här a priori eftersom de inte härleds från den sinnliga erfarenheten eller den mänskliga naturen utan från förnuftets reflektion över sin egen aktivitet. KpF bygger på tankar och begrepp som redan presenterats i GsM´s klargörande av vad moralen består av och är. Det förstnämnda verket vill å sin sida visa hur moral är möjlig. Kant visar hur det praktiska rationella förnuftet påverkar viljan och därmed friheten. I KpF behandlas också frågorna kring det högsta goda - den goda viljan.
Verket Sedernas Metafysik (SM)handlar främst om hur det är möjligt att applicera de högsta principerna funna i GsM på den mänskliga naturen. Här är målet att finna ett system för mänskliga plikter. För att detta ska kunna göras måste vissa empiriska begrepp gällande den mänskliga naturen godtas. Undersökningsobjektet är här den mänskliga naturen som endast kan kännas till genom erfarenheten och i denna de universella moraliska principernas implikationer, utan att de sistnämnda förlorar på renhet. I detta verk behandlas människan mer under samlingsbegreppet människa och inte så mycket som konkret individ med tillhörande kontingenta omständigheter. Filosofen kan på detta sätt nå sitt mål att systematiskt beskriva plikterna. Här visar nämligen Kant att plikterna förutom att vara applicerbara på den mänskliga naturen, kan de även vara transitiva. Transitionen ska vara möjlig för att kunna applicera principerna på erfarenhetens olika fall och föremål, som i sin tur kan leda till en schematisering av principerna och en direkt användning av dem igenom det praktiska förnuftet.


Trots att dessa verk alla har olika mål, kan och bör de ses som en helhet gällande hans etiska program. En förståelse av hur Kant såg människan och hennes roll i världen bör därmed utgå från utsagor både i Kritik av det rena förnuftet (KrF), Kritik av Omdömeskraften (KO) och andra filosofers analyser av Kant. Människan, beskrivs vid ett sådant förfarande både som en del av naturen och ett förnuftsväsen, utan att hon för den del är helt och hållet antingen det ena eller andra, men där hennes yttersta bestämmelse är grundad i hennes moraliska existens och förmåga. Detta innebär att människan såsom nu beskriven av Kant, i en sådan tolkning, inte alls lever i två skilda världar (homo phaenomenon – homo noumenon), eller är dualistiskt separerad i sig, utan snarare använder sig av två olika undersökningsmetoder helt beroende på vad hennes intresse och avsikter riktar sig emot. Människan har därmed både en fot i naturen och en inom det förnuftiga varandet. Det är här man finner förklaringar gällande vårt varande och vårt agerande som säger att vi är determinerade av våra behov och böjelser, och att vårt varande är styrt av slumpaktiga händelser. Emellertid förmår dessa förklaringar inte förklara varför människan – utanför det hon känner till eller kan erfara genom sina sinnen – strävar efter goda och högre mål inte bara för sig själv utan också andra. Inte heller framgår det där hur det kommer sig att handlingar som är valda självständigt och som går emot det som våra böjelser och behov, ändå kan vara fria osjälviska handlingar. Med andra ord uppstår frågan, hur handlingar fungerar som kommer ur en fri vilja, en icke determinerad vilja och som inte styrs av naturlagarnas orsak och verkanmekanism eller vår heteronomi. Frihetens begrepp ses nu av Kant som tvådelat, nämligen såsom den fria viljans möjlighet såsom frihetens orsak och dess omsättning i praktiken

---

[Iris]

lite om pliktbegreppet...och de underliggande maximerna



Viljans frihet med dess möjlighet även till självlagstiftande (autonomi) är då själva grunden för moralen. För vore det inte på denna grund den sistnämnda är lagd så vore moral endast en ”betingad reflex”. Förutom att den fria moraliska viljan för med sig möjligheten till självlagstiftning genom att den uttrycks i en maxim, så bör maximens form också vara sådan att den kan universaliseras för att därigenom kunna upphöjas till en lag. Det vill säga kunna gå från en subjektiv princip till en objektiv lag. Detta sker när en maxim kan viljas i formen av ett kategoriskt imperativ. När en maxim kan upphöjas till allmän lag ska vi handla utan vidare eftertanke eftersom maximen nu är ett kategoriskt imperativ, men det är maximen som bör fordra eftertanke (rationellt övervägande) då den utgör grunden för mitt handlande i en specifik situation och vid ett specifikt tillfälle. Slutligen framhålls att Kants avsikt inte alls var att rekommendera en etik som är helt frikopplad från vår erfarenhet och kunskap, varken inom det moraliska området eller livet i övrigt. Snarare att Kant explicit uttrycker nödvändigheten av en mänsklig erfarenhet som via ett tränat omdöme ska stödja invididen vid en lyckad applikation av moralens a priori lagar.


Begreppet plikt behandlas först övergripande och i kontexten av de universaliserade a priori principerna givna av det praktiska förnuftet och maximerna. Därefter behandlas mer koncentrerat plikten som den moraliska individen har i allmänhet och som riktar sig mot människor i synnerhet. Hansson belyser pliktbegreppet som det presenteras i Kants olika etiska verk, för att därigenom nå en så bred begreppsförståelse som möjligt. Det primära målet i GsM är att finna det yttersta kriteriet för vad utgör rätt eller fel handling för den rationella människan och att ge en beskrivning av principerna som återfinns där. Principerna finner dock sin applikation först i SM. ISM klarläggs först empiriska fakta om människan i fyra steg för att därigenom bättre kunna placera henne i ett etiskt system. Primärt konstateras att ingen människa är helt moraliskt fullkomlig eller helig och därmed helt styrd av en god vilja, eftersom det då inte skulle behövas ett etiskt system för att hjälpa oss handla rätt. För det andra hävdas att alla människor strävar efter lycka. Denna strävan kan anses vara ett empiriskt faktum gällande människan, men då lyckans ”innehåll” är och upplevs olika av alla människor så kan denna inte vara grunden för moralen. För det tredje måste man se människan som en enhet av kropp och själ, därmed är våra plikter mot oss själva och andra alltid grundade i förnuftet men samtidigt sinnliga. Kant gör med andra ord ingen skillnad på plikter man har mot sin kropp eller sin själ. Slutligen konstateras att det även är ett empiriskt faktum att människan alltid är i behov av andras hjälp för att säkra lyckan. Verket är uppdelat i två delar: dygdläran och rättsläran.

Plikten är en begränsning av den fria viljan genom antingen den rättsliga lagen eller den moraliska. När plikten (vilken ska ses som en begräsning av friheten) ges utifrån individen som en pålaga – tillhör plikten rättsläran (Rechtspflicht). När plikten kommer inifrån individen och är självpålagd, tillhör den dygdläran (etiken) och är en dygd (Tugenpflicht).

Rättsläran kan bara föreskriva handlingar vad gäller plikten, men inte ge ändamålen. Plikten i detta fall inte kan bestämma vår vilja, trots att vi agerar enligt denna eftersom den är oss pålagd. En dygdplikt handlar däremot om ett ändamål som också är plikt. Därmed kommer pliktbegreppet inom etiken att leda till ändamål, vilket innebär att ingen handling kan befria oss från dygdens plikt. Enligt dessa principer (dygdplikter) är mänskligheten ett nödvändigt ändamål och detta ändamål är ett handlingsmotiv. Vi kan aldrig ge tillräckligt med villkor för de handlingar som främjar mänskligheten som ändamål, trots att villkorens uppfyllelse genom principerna tar olika vägar helt beroende på vem som är föremålet för vår plikt. Att vara dygdig är att stärka viljan så att målet inte förloras ur sikte och dygd är vår maxims styrka och grund för uppfyllandet av vår plikt: ”It is self-constraint according to a principle of inner freedom, the strengthening of our will in overcoming our natural inclinations. It is a moral necessitation by our own legislative reason”.

Att utöva en dygd har med maximen att göra då den förstnämnda är den sistnämndas formella aspekt, eftersom dygden innebär att man handlar av plikt, inte i överensstämmande med plikten. För Kant är dygden vad det moraliska livet handlar om och den nödvändiga egenskap som möjliggör den inre pålagan för alla etiska plikter. Även om lag (rättsläran) och etik (dygdläran) är två skilda områden, så bör den moraliske individen i största möjliga mån vara koherent i utövande av sin individuella moral och den samhälleliga. För att detta ska kunna vara möjligt så förordas en struktur av samhällets etik, där gemensamma värderingar uttrycks i formandet av sociala institutioner och i den positiva lagen, som tillåter utrymme för att en sådan koherens kan uppnås för den moraliska rationella viljan. Därmed kan den moraliske individen känna sig hemma även i de institutioner vi skapar tillsamman.

Kant delar upp plikterna i två undergrupper: plikter vi har mot oss själva och plikter mot andra. I det förstnämnda fallet vad gäller ändamål handlar det om ens egen fullkomlighet och i det sistnämnda andras lycka. Det är motsägelsefullt att man, vad gäller befrämjandet av ens egen lycka, skulle ha den som plikt då man ändå av naturen vill och önskar detta. Tillika är det motsägelsefullt att ha som plikt att befrämja en annans fullkomlighet då denne av egen vilja kan ha detta som ändamål för sin plikt. Däremot ska det sistnämnda inte ses som en uppmaning till att inte fostra och stödja och uppmuntra andra som ännu inte har kapacitet för en moralisk autonomi att nå denna. Mitt eget omdöme och min moraliska förståelse är på så sätt en plikt för mig att odla och utveckla så att jag kan fullfölja mina egna plikter bättre och bättre.

Plikterna mot andra följer ur humanprincipen, men stöds och underbyggs av de andra principerna. Dessa kan ses som fyra plikter som dels har inbördes relationer och dels bygger på varandra: respekt, främjande, tacksamhet och medkänsla. Respekt ska inte uppfattas som en inre känsla av uppskattning gentemot en överordnad eller äldre person, utan som ett erkännande av den andres moraliska auktoritet: ”dignity of humanity in another person”. Denna respekt omfattar även sådana personer som har missbrukat andra, misshandlat dem eller till och med anses ha gjort sig själva ovärdiga sin egen mänsklighet genom grova övergrepp och handlingar mot andra. Att respekten är applicerbar även på sådana personer beror på att respekten avser mänskligheten som sådan och därmed omfattas varje individ som är en människa. Jag ska även respektera och erkänna att andra människor har sina ändamål som plikt så länge dessa är tillåtna enligt den moraliska lagen, men detta innebär däremot inte att jag måste betrakta andras plikter som min plikt. Då andras plikter enligt deras egna ändamål ingår i min plikt vid främjandetav både ändamålens helhet och andras lycka (plikten till välvilja och kärleken till mänskligheten), så uppfyller jag därmed även principen om kompatibilitet när jag uppfyller min egen plikt av respekt mot andra. Jag kan alltså inte söka det som endast främjar mina egna preferenser och mina egocentriska behov eftersom min maxim då inte kan upphöjas till allmän lag.

[henriku]

Svar till kommentar #7 och #8:

Iris två inlägg ovan bekräftar allt som jag lärde mig om Kants filosofi via Leonard Peikoffs bok The Ominous Parallels.

"Principerna är här a priori eftersom de inte härleds från den sinnliga erfarenheten eller den mänskliga naturen utan från förnuftets reflektion över sin egen aktivitet." skriver Iris om Kants etik i kommentar #7. Vad betyder detta? Att Kant kläcker sina etiska teorier helt godtyckligt ur sitt medvetande - genom att titta inåt ("förnuftets reflektion över sin egen aktivitet.") Kant kommer fram till sin etik medelst navelskåderi m.a.o. - istället att som en rationell människa skulle göra basera sina etiska teorier på observationer av verklighetens fakta. Detta bekräftar att Kant var en radikal subjektivist.

I andra stycket i kommentar #8 skriver Iris ". . . så kan denna [lyckan] inte vara grunden för moralen." Här sticker bockfoten fram. Peikoff har helt rätt då han hävdar att Kant förkastar den egna lyckan som målet i den enskilda människans liv. Och vad är den praktiska innebörden av att förkasta den egna lyckan som mål i livet? Kant säger detta själv faktiskt. I det fjärde stycket i kommentar #8 citerar Iris Kant ". . . the strengthening of our will in overcoming our natural inclinations." Kants pliktetik försätter oss i ett krig emot vår egen lycka. Vi måste kriga mot våra önskningar, mot våra värderingar. Du ska sätta värde på "saker" därute i verkligheten (din käraste, god mat och dryck, pengar, vacker konst, politisk frihet - vadsomhelst som tillhör det goda livet) och du skall trängta efter dessa värden som gör ditt liv värt att leva - och sedan skall du förneka dig själv dessa värden, slita ut dem ur ditt liv, du ska lida och försaka. Varför? Därför att det är din plikt! Varför är det din plikt? Därför att en "auktoritet" (Kant) har sagt det. Och därmed basta.

Dessa två exempel ovan var bara ett axplock av vad som är uppåtväggarna fel och ont med Kants filosofi. Av utrymmesskäl, och därför att jag har ett begränsat ork just nu, nöjer jag mig med dessa två exempel.

Men vidare framgår det ur Iris två inlägg ovan att Rand och Peikoff hade helt rätt när de hävdade att Kant skrev sina texter med ett så gott som obegripligt språk - för att därmed inbilla sina läsare att han var en "djup" tänkare. Det framgår av Iris redogörelse för Kants filosofi att den var tillkrånglad och fylld med fikonspråk. Eftersom Iris redogörelse är ett försök till sammanfattning av Kants tankar så återger Iris sammanfattning Kants fikonspråk och dunkla resonemang.

Jag föreslår att var och en läser åtminstone en bok av Ayn Rand eller Leonard Peikoff och försöker läsa en bok av Kant - så kommer de att kunna bilda sig en egen uppfattning om vilka av dessa tre filosofer gjorde ett allvarligt försök att upplysa sina läsare, genom att skriva klart och tydligt vad de menade - och vilken av dem försökte med flit lura i sina läsare en mängd intellektuell gift genom att göra sin filosofi så dunkel som möjligt.

Men jag misstänker att Iris aldrig kommer att ta en titt på Rand. Iris tar anstöt blott och bart av att jag uttrycker en hög uppskattning av Rand. Iris bara tar det för givet att en filosof som inte tillhör etablissemanget och som dessutom har ett litet antal entusiastiska anhängare bara måste vara en kultledare. Så Iris kommer att fortsätta med att sitta fast i Kants intellektuella fälla. Som så många andra som har förläst sig på Kant förmår han inte att ta sig ut ur fällan. Tragisk.

[Iris]

Oh hjälp jag har hamnat på ett dagis...