Den Viljestyrda Intelligensen och den Fria Viljan

[henriku]

DEN VILJESTYRDA INTELLIGENSEN OCH DEN FRIA VILJAN - DEL 1

Enligt min teori om den viljestyrda intelligensen automatiserar samtliga människor en grundläggande inställning till kognitiv aktivitet i den tidiga barndomen. ( Den viljestyrda intelligensen - teorin .)

Men – enligt filosofin objektivismen kan ingenting tubba en människa till att antingen tänka eller inte tänka. Enligt objektivismen är valet att tänka eller inte det primära valet – valet som föregår allt annat i människans liv. Fri vilja är fri vilja, som Ayn Rand uttryckte det. Innan en faktor kan ha något inflytande på en människans beteende måste hon ju vara medveten om den faktorn. Men hon är väl inte medveten om faktorn förrän efter det att hon har valt att tänka? Valet att tänka måste alltså föregå möjligheten för någonting överhuvudtaget att påverka valet att tänka!

Men å andra sidan – Ayn Rand själv svängde sig med begreppen ”aktivt intellekt” och ”anti-ansträngnings mentalitet”. Detta faktum åtminstone antyder att Ayn Rand själv ansåg att en tendens till mental aktivitet eller till motvilja mot mental aktivitet kan automatiseras, d.v.s. göras till en vana.

Själv måste jag säga att det är alldeles uppenbart att olika människor har en olika stor vilja eller motvilja till att anstränga de gråa cellerna. När man observerar sådana saker som människors läsvanor, studievanor, yrkesambitionsnivå o.s.v. syns det mycket tydligt att somliga människor gärna anstränger de gråa cellerna, medan andra helst vill ”ta det lugnt” ifråga om kognition. Det är således ett empiriskt beläggbart faktum att människor bildar en vana, vanligtvis i barndomen, antingen att prestera kognitiva ansträngningar eller motsatsen.

Och detta faktum motsäger inte att fri vilja ärfri vilja. Enligt objektivismen ligger det nämligen (självfallet) till så att valet att tänka ej handlar om att skifta från fullständig medvetslöshet till fullständigt kognitivt fokus. Valet att tänka eller inte handlar om att skifta från en mindre grad av kognitivt fokus till en högre, skarpare grad av kognitivt fokus – eller låta bli.

Vid varje ögonblick som en människa är vaken finns det alltid ett innehåll i hennes medvetande – varje ögonblick utan undantag. Det som sker när en människa väljer att tänka är detta: Inledningsvist har hon något som hon är medveten om ute ”på randen” av sitt medvetande. Och när hon väljer att tänka så bestämmer hon sig för att göra ansträngningen att ”dra in” det där kognitiva innehållet in mot centrum av sitt medvetande. Hon har m.a.o. inledningsvist en luddig aning om en idé som hon väljer att göra sig själv i högre grad klart medveten om.

När en bebis börjar sitt liv har den redan, automatiskt och utan inblandning av den fria viljan, varseblivningar. Bebisen påbörjar sin utveckling medelst att integrera sina varseblivningar till "förstanivåsbegrepp" ("first-level concepts" heter de på engelska). Detta verkar ske automatiskt och är tydligen inte viljestyrt. Men - jag är övertygad att när det blir dags för bebisen att bilda "högre", mera abstrakta begrepp - så kommer den fria viljan med i bilden.

Ju mera angelägen bebisen är att bli (mera) medveten om verkligheten, desto mera anstränger sig bebisen för att bilda nya, mera abstrakta begrepp.

Måste lusten att vara medveten om verkligheten vara lika stark för samtliga olika individer? Jag är säker på att svaret på den frågan är nej.

Tidigt i barndomen börjar agnarna skiljas från vetet. Somliga bebisar upplever nöjet de känner när de blir medvetna om verkligheten omkring sig som ett högre värde än ”kostnaden” för att uppnå det där medvetandet i from av kognitiv ansträngning. Medan andra bebisar upplever att ”kostnaden” som den kognitiva ansträngningen utgör är för stor i förhållande till nöjet att bli medveten om verkligheten. Och olika bebisar bildar olika vanor ifråga om villigheten att ”betala det erforderliga priset” för en ökad grad av medvetande om verkligheten. Somliga bebisar, blott och bart ett litet fåtal av dem, utvecklar inställningen att det alltid är värt ansträngningen att öka medvetandegraden medelst tänkande. De automatiserar därför ett visst sorts beteende. De automatiserar en preferens för tillståndet ”dis-ease” (för att låna ett begrepp som myntades av filosofen William James). De utvecklar en förkärlek för att göra sig mödan att tänka. Medan den absolut övervägande majoriteten av bebisarna automatiserar en preferens för det motsatta tillståndet ”ease”. D.v.s. de utvecklar en förkärlek för kognitiv sölande. De utvecklar en motvilja mot att göra sig mödan att tänka.

Detta val, som enligt min teori samtliga människor ställs inför medan de är ytterst små, kallar jag för ”Det Kritiska Valet”. Det är detta val som till stor del (jag ska strax förklara denna kvalifikation) avgör personens livsbana. I stort sett allting hänger på hur det lilla barnet väljer i denna fråga. Om barnet tillhör den lilla minoriteten som automatiserar en förkärlek för att tänka – då utvecklar barnet ett mer eller mindre aktivt intellekt och dess intelligens tenderar att öka kraftigt under resten av livet. Men om barnet tillhör majoriteten, som väljer att automatisera en motvilja mot att tänka – då börjar barnets intelligens att stagnera i brist på ”kognitiv motion”.

Orsaken till min kvalifikation ovan är den att eftersom fri vilja är fri vilja så kan varje människa alltid senare i livet ändra sin vana ifråga om kognitiv ansträngning. Ett barn som utvecklar ett aktivt intellekt i det tidiga livet kan sedan närsomhelst välja att ”lägga av” och ansluta sig till de kognitiva sölarna. Och ett barn som utvecklar ett passivt intellekt i det tidiga livet kan vid ett valfritt senare tillfälle i livet välja att släpa a-let ur vagnen och skaffa sig ett aktivt intellekt (det gjorde jag själv i mitt eget liv då jag var 20 år gammal - se "Den viljestyrda intelligensen - beläggen"). Så man är inte dömt till ett livslångt misslyckande om man gör fel val i den tidiga barndomen. Och resten av livet blir inte till en raksträcka och räkmacka om man gör rätt val i den tidiga barndomen. Men - eftersom det här handlar om två olika alternativa vanor – så är det ytterst få människor som ändrar sig senare i livet. Det KritiskaValet som individen gör i småbarnsåldern varar oftast livet ut – på gott och ont. Ty det är inte lätt att ändra på en långvarig vana. Det vet t.ex. varje rökare som har försökt att lägga av.

[henriku]

DEN VILJESTYRDA INTELLIGENSEN OCH DEN FRIA VILJAN - DEL 2

Fri vilja är en form av kausalitet. Men hur förklarar man i så fall förhållandet att i samtliga kulturer och samhällen som historikerna känner till så har den överväldigande majoriteten av befolkningen, med en väldigt hög grad av konsistens, gjort ett och samma val – nämligen att bilda en vana att föredra tillståndet ”ease”? M.a.o. - varför verkar det som om valet ifråga om att bilda ett aktivt respektive ett passivt intellekt verkar nästan inte alls variera från tid till annan? Om fri vilja är en form av kausalitet, då borde det rimligen finnas en förklaring till detta (bristen på variation i valmönstret över tiden), enligt principen om orsak och verkan.

Min hypotes är att det har att göra med det där faktumet att en människa, närhelst hon väljer att tänka, ej skiftar från fullständig medvetslöshet till fullständigt fokus. Istället handlar valet om att ytterligare skärpa en grad av fokus som redan existerar. Valet mellan att tänka eller inte är en fråga om att välja mellan att göra ansträngningen att ”dra in” vetskap om något från randen av medvetandet in till centrum för medvetandet eller låta bli.

Varje enskild människa måste väga frågan om ansträngningen är värt mödan i förhållande till det värde vederbörande sätter på att vara medveten om världen omkring henne. I den tidiga barndomen börjar bebisen med att emellanåt anstränga sitt förnuft i syfte att bli mera medveten om den där underbara verkligheten omkring sig. Efter det att barnet har utfört processen att först tänka och sedan bli mera medveten om verkligheten, är bebisen i stånd att jämföra värdet, för bebisen, av ”vinsten” att vara mera medveten om verkligheten i förhållande till ”kostnaden” i form av kognitiv ansträngning.

Det finns en faktor som skulle kunna motivera (obs: ej determinera) bebisen att bli mera benägen att välja alternativet att sätta större värde på ”fördelen” att slippa ansträngningen att tänka än på ”fördelen” att bli mera medveten om verkligheten. Denna faktor är att ”vinsten” av att underlåta att tänka kommer omedelbart. Den vinsten är den där sköna känslan av välbehag man upplever då man slappnar av istället för att anstränga sig. Den ”vinsten” upplever man i samma ögonblick som man slappnar av och underlåter att tänka. Men ”vinsten” man får när man väljer att göra sig ansträngningen att tänka kommer med en viss eftersläpning när vi talar om begreppsmässigt tänkande och inte bara om varseblivningsmässigt medvetande. Det tar tid att bilda nya begrepp, t.ex. Barnet som börjar bilda begrepp kommer vid ett tidigt stadium med stor sannolikhet att komma att föredra välbehaget av att slippa göra sig någon stor ansträngning att bilda nya begrepp eftersom barnet upplever det välbehaget meddetsamma, i samma ögonblick som det ”slappnar av” kognitivt. M.a.o. förklaringen till majoriteten av mänsklighetens preferens för kognitiv sölande kan mycket väl vara principen om att människor tenderar att föredra ”instant gratification” framför ”delayed gratification”.

Naturligtvis blir utvecklingen av ett barns intelligens lidande om det bestämmer sig vid ett tidigt stadium att det inte gitter att anstränga sig så mycket att bilda nya begrepp. Barnets utveckling blir fördröjd. I synnerhet uppgiften att bilda mera abstrakta begrepp än man har bildat förut kräver ansträngning. Så majoriteten av mänskligheten, p.g.a. att de väljer att göra kognitivt sölande till en vana, utvecklar aldrig en förmåga att fatta högre abstraktioner.

I vuxen ålder blir sådana här människor i stånd att handskas med förhållandevist konkreta problem som, t.ex. att tjäna levebrödet genom att arbeta. Men de utvecklar aldrig förmågan att fatta sådana abstrakta, principmässiga ämnen som filosofi. Istället utvecklar de vanan att ta någon förment auktoritet på sitt ord ifråga om filosofiska frågor. Dessa stackare blir sedan lätt offer för sådana villfarelser som religioner, socialismen, fascismen, nazismen, ekologismen, altruismen o.s.v.

Dessa människor, d.v.s. majoriteten av ”massorna” (d.v.s. de allra flesta Medelsvenssons), blir ur stånd att värna sig mot de intellektuella bedrägerierna som världshistorien har vimlat av. Detta förhållande förklarar faktumet att genom mänsklighetens hela kända historia har de anständiga samhällena varit undantagen och de vidriga tyranierna istället varit regeln. Människor som endast förmår fatta konkreter saknar någon större förmåga att genomskåda världshistoriens filosofiska irrläror.

Detta är mänsklighetens tragedi – att valet att utveckla vanan kognitivt sölande ligger närmare till hands än valet att utveckla ett aktivt intellekt.