Den viljestyrda intelligensens roll i historien - del 2

[henriku]

DEN VILJESTYRDA INTELLIGENSENS ROLL I HISTORIEN - DEL 2 - AVSNITT 1

TRÖGHETSMOMENTET I HISTORIEN

Förhållandet att en stor majoritet av medlemmarna av mänskligheten alltid består av Triviala Andrahandsmänniskor har en följd som spelar stor roll i världshistorien. (Se Del 1 av detta debattråd.) Denna följd av majoritetens kognitiva sölande är att mänsklighetens historia präglas av ett väldigt stort tröghetsmoment.

M.a.o. när en trend har råkat etablerats, blir det ofta väldigt svårt att ändra på den. Mänskligheten har en väldigt stark tendens att bara gå på i samma gamla spår. Se på utvecklingen under de senaste 150 åren. Fram tills, på ett ungefär, 1870-talet var mänskligheten orienterad mot en relativt stark dos av frihet och individualism. Världen befriades ju i stor utsträckning under 1800-talet. Slaveriet avskaffades i de flesta världsdelar, de flesta länder i Europa och i Nord- och Sydamerika fick ett inslag av parlamentarisk demokrati, hela världen industrialiserades – och, som en följd av det stora inslaget av politisk frihet så sköt levnadsstandarden i höjden över hela världen under 1800-talet.

Men – mänskligheten förstod inte att uppskatta den fina gåvan som den hade fått av Aristoteles. Immanuel Kants giftiga filosofi vann burskap över västvärlden under 1800-talet. Och som en följd av det började världen att utvecklas mot mindre och mindre frihet, samt större och större inslag av étatism, omkring år 1870. Och när denna skadliga trend hade etablerats – så bara fortsatte och fortsatte den utan att mänskligheten förmådde (?) lära sig av sina misstag.

1900-talet blev ju kollektivismens och socialismens århundrade. Men trots alla massmorden och världskrigen som kollektivismen ställde till med under 1900-talet så har kollektivismen fortsatt att attrahera anhängare ända in i vår tid. Unga människor blir fortfarande idag begeistrade av socialismen. De lär sig bara inte av blodbaden!

Och se bara på penningpolitiken i västländerna. Västvärldens ledare lär sig aldrig av de historiska erfarenheterna - nämligen att den monetära inflationen förstör ekonomin. Just nu har skuldsättningen i världen, framdriven av penningpolitiken, nått en nivå på ca. 250 tusen miljarder US Dollar. Världens skuldsättning överstiger världens totala BNP tre gånger om! Hur skall dessa skulder betalas? Det ser ut som om världens politiker driver världen över den ekonomiska stupkanten – med öppna ögon. Världens politiska ledare, och deras folk/väljare, är alltihopa förblindande av kantiansk filosofi. Det verkar som om världen befolkas av dårar. Medvetandets primat – subjektivismen – härskar över sinnena hos majoriteten av mänskligheten, inte minst i västländerna.

Detta – kollektivismens framfart - det är ett utslag av det enorma tröghetsmomentet i världshistorien som jag talade om. Bättre idéer än kollektivismens är idag tillgängliga i kulturen. Den objektivistiska litteraturen, i synnerhet Ayn Rands verk, finns att köpa i många bokaffärer, hos Amazon, hos Adlibris o.s.v. Men majoriteten av mänskligheten tar inte emot budskapet. De bara fortsätter att krama de gamla, slitna idéerna som har skadat dem så många gånger förut. De gitter inte tänka. De gitter inte söka efter kunskap. De gitter inte utveckla de aktiva intellekt som skulle kunna rädda dem. De går bara på och på - igen och igen - i gamla dödsbringande fotspår.

Grejen är att det krävs en rejäl kognitiv ansträngning för att tänka om. Man måste sätta igång en process där man rycker upp de gamla uppfattningarna ur ens undermedvetande och ersätter dem mödosamt med bättre uppfattningar. Och man ”ser” inte de nya, bättre uppfattningarna i början av den här processen - innan man har ryckt upp de gamla uppfattningarna. Så det är lätt hänt att subjektet ej känner sig motiverad till att välja att sätta igång processen till att börja med. Minsta motståndets lag tubbar subjektet ofta till att låta bli att ändra uppfattning. Det krävs ju ingen kognitiv ansträngning för att blott och bart fortsätta att tro på det man redan råkar tro på.

Men det finns faktiskt en faktor som kan motivera subjektet till att försöka hitta fram till bättre idéer än dem som subjektet redan tror på. Den faktorn är beläggen som obönhörligen uppstår på att man faktiskt har fel, närhelst man har fel. Jag kallar detta fenomen för ”det viljestyrda missgreppets teorin”.

[henriku]

DEN VILJESTYRDA INTELLIGENSENS ROLL I HISTORIEN - DEL 2 - AVSNITT 2

DET VILJESTYRDA MISSGREPPETS TEORIN

Denna teori går ut på att närhelst man misslyckas med att identifiera verklighetens fakta på ett korrekt sätt, så hamnar man i konflikt med verklighetens fakta. Verklighetens fakta är ju bara det de är. Så närhelst man handlar i verkligheten på grundval av en felaktig uppfattning om verklighetens beskaffenhet, måste man bara råka ut för en skada av något slag. T.ex. närhelst man går över gatan – om man är övertygad att det inte kommer någon bil just då, men man har fel och det kommer faktiskt en bil – då blir man överkörd. Eller hur? Man utsätts alltid för en skada av något slag när man handlar i verkligheten på basis av en felaktig uppfattning om verkligheten.

I största allmänhet råder principen att man utsätts för en värdefrustration närhelst man handlar på grundval av en felaktig uppfattning om verkligheten i en fråga där ens värden är involverade. Med värdefrustration menar jag att man med nödvändighet misslyckas med att uppnå det värde därute i verkligheten som man försöker förvärva för att gagna sitt eget liv (närhelst man försöker uppnå värdet på grundval av en felaktig uppfattning om verkligheten, d.v.s.). Man blir ju frustrerad när man ej lyckas uppnå det förväntade värdet. Värdefrustrationen måste rimligen fungera som en ”spark i baken” som borde sätta igång tankeprocessen som behövs för att rätta till den felaktiga uppfattningen om verkligheten som gav upphov till värdefrustrationen själv. Värdefrustrationen utgör nämligen ett objektivt belägg för att något är fel. När du känner dig frustrerad, d.v.s. olycklig, då bildligt talat skriker den där känslan av olycka till dig att ”Något är uppåtväggarna på tok!” Det är varseblivningsmässigt uppenbart att när den där rösten i ditt medvetande skriker åt dig att något är på tok – då måste du bara sätta igång och tänka för att lista ut vad det är som är på tok.

Så – varje misslyckande med att identifiera verklighetens fakta korrekt leder förr eller senare till en värdefrustration. Denna frustration utgör ett belägg som stirrar dig i ansiktet och skriker åt dig att du bara måste få a-let ur vagnen och börja fundera över vad det är som kan vara fel i din tillvaro.

M.a.o. varje missgrepp du gör ifråga om att identifiera verklighetens fakta korrekt (i en fråga där dina värden står på spel) är självkorrigerande. Förutsatt att du inte begår den moraliska synden att evadera insikten om att du måste börja tänka. Ty - om du ej evaderar den insikten – då börjar du faktiskt tänka! Och eftersom tankeverksamhet på sikt bygger upp den intelligens som du behöver för att identifiera verklighetens fakta korrekt – så kommer du med nödvändighet att korrigera ditt missgrepp om bara du fortsätter med den där tankeverksamheten tillräckligt länge istället för att evadera och ge upp.

Den slutsats jag kommer fram till är följande. Detta är en formell formulering av ”det viljestyrda missgreppets teorin”:

”I det tillräckligt långa loppet finns det ingen sådan sak som ett oskyldigt kunskapsmisstag i en fråga som angår dina värden på något sätt överhuvudtaget.” Eller, för att uttrycka det med andra ord: ”Närhelst du gör ett kunskapsmisstag blir det småningom, i det långa loppet åtminstone, ditt eget fel.”

I princip kan varenda människa, som är utrustad med en normal hjärna, korrigera vilket som helst kunskapsmisstag hon gör. Det finns m.a.o. i det långa loppet inga oskyldiga kunskapsmisstag i frågor där dina värden är inblandade!

Så samtliga de kognitiva sölare som bara går på i gamla hjulspår och fortsätter att tro på sina vanföreställningar – de är moraliskt lastbara. Det är deras eget fel att de gör de kunskapsmissgrepp som de gör – i filosofiska frågor såväl som i andra sorters frågor.

Det där sista – att eventuella filosofiska missgrepp i det långa loppet är den enskildes eget fel – det kan vara ett kontroversiellt påstående. Så vi måste granska det närmare. Låt oss ta ett ”svårt” konkret exempel.

Säg att ett barn växer upp i med religiösa fanatiker som föräldrar. Barnet blir indoktrinerad med kristen (eller muslimsk eller judisk, etc.) filosofi från den tidiga barndomen. Kan en sådan olycksalig individ frigöra sig från religionens grepp med egna krafter? Det finns en grundläggande metafysisk princip som säger att hon kan. Nämligen att allting i verkligheten är sammankopplad. Samtliga delar av verkligheten är relaterade på något sätt med samtliga övriga delar. P.g.a. detta är samtliga verkliga eller förmenta kunskaper om verkligheten sammankopplade med varandra. Detta innebär att ”den ena saken leder till den andra”. Och alla tankevägar leder förr eller senare till sanningen. Om bara subjektet fortsätter att tänka och ej någonsin evaderar.

Ta t,ex, den olycksaliga individen som i den tidiga barndomen har blivit indoktrinerad med kristendom. Hon måste initialt tro på sådana idéer som att Gud fanns före universum existerade och att Han skapade hela universum ur intet, medelst en viljeakt. När denna olycksaliga individ växer upp måste hon komma i kontakt med tänkare som inte håller med denna kristna föreställning. För att försvara sin tro måste den olycksaliga individen argumentera med de som ej håller med. Då kommer den olycksaliga individen att höra talas om (förr eller senare) sådana tänkare som Aristoteles och Ayn Rand. Om den olycksaliga individen väljer att vara ärlig, då måste hon tänka till sig själv ”För att klara av att försvara min tro, måste jag lära känna fienden. Så för min egen skull måste jag kolla upp vad Aristoteles (och/eller) Ayn Rand hade att säga om frågan om universums ursprung.” Sedan måste den olycksaliga individen, om hon väljer att vara ärlig med sig själv, skaffa de relevanta texterna av Aristoteles och/eller Ayn Rand, och läsa dem. Och då – om hon fortfarande väljer att vara ärlig – måste sanningen gå upp för henne. Så att hon överger Kristendomen.

Nu är det förstås sällan det går till på det här viset ovan. Men det beror ju på att de flesta kristna människor gör dåliga val ifråga om hur de använder sitt förnuft! Ett vanligt fel människor gör (och inte bara kristna dito) är att söla. De bryr sig inte att överhuvudtaget begrunda frågan om Kristendomen dogmer verkligen stämmer. Eller så fnyser de åt möjligheten att tänkare som inte håller med Kristendomen skulle kunna ha några värdefulla tankar att komma med – så de vägrar att läsa några texter av sådana tänkare som Aristoteles och Ayn Rand. Eller så läser de måhända Aristoteles och/eller Ayn Rand – men de väljer att ej göra den kognitiva ansträngningen som krävs för att begripa det som Aristoteles och Ayn Rand säger. Det finns olika sätt på vilka en människa som är filosofiskt ”felprogrammerad” kan komma att underlåta eller misslyckas med att korrigera ”felprogrammeringen”. Men i samtliga fall gäller det att skulden för detta är hennes egen. Hon kommer ju aldrig fram till sanningen därför att hon inte bryr sig att försöka med en tillräcklig iver!

Men – kan människor misslyckas med att upptäcka sanningen ”bara” för att den är svår – och för att de saknar den erforderliga intelligensen för att fatta sanningen? Nej, inte i det tillräckligt långa loppet! Eftersom intelligensen är viljestyrd så kan var och en, som är utrustad med en fysisk normal hjärna, själv skaffa sig den erforderliga intelligensen – om bara hon fattar rätt val. D.v.s. om bara hon ej evaderar kunskapen att hon behöver skaffa sig kunskaper om verkligheten om hon vill leva i verkligheten – och därför ej evaderar kunskapen att hon därför bara måste få a-let ur soffan och anstränga sina gråa celler.

Och denna princip – ”det viljestyrda missgreppets princip” – skulle gälla även om filosofiskt felprogrammerade individer inte hade tillgång till texter av sådana genier som Aristoteles och Ayn Rand. Därför att felprogrammerade individer skulle kunna upptäcka sanningen på egen hand, om bara de ansträngde sig tillräckligt och därmed utvecklade en tillräckligt hög grad av intelligens. Jag är och var själv aldrig något geni – men jag klarade av att fundera ut sanningen om den kristna skapelsemyten då jag var 13 år gammal - och jag blev därför en övertygad ateist vid trettonårs-åldern. Om jag kunde göra det då jag var tonåring – då borde vem som helst som är utrustad med en normal hjärna kunna göra det åtminstone i vuxen ålder. Om de inte råkade vara lika intelligenta som mig - så borde de i alla fall klara av att göra det vid en mognare ålder än 13-års åldern då jag gjorde det!

Det viljestyrda missgreppets princip styrks av grundläggande metafysiska principer. Närhelst en person misslyckas med att identifiera verklighetens fakta korrekt uppstår med nödvändighet motsägelser mellan varseblivningarna av verkligheten och de felaktiga uppfattningarna om verkligheten. Dessa motsägelser kan i princip alltid identifieras om bara subjektet fortsätter att fundera och fundera tillräckligt länge. Om subjektet funderar tillräckligt länge så utvecklar hon ju den erforderliga intelligensen för att uppfatta motsägelserna och sedan lista ut sanningen. Så kunskapsmässiga missgrepp upphäver sig själva - om bara subjektet väljer att överhuvudtaget tänka tillräckligt länge.

[henriku]

DEN VILJESTYRDA INTELLIGENSENS ROLL I HISTORIEN – DEL 2 - AVSNITT 3

FINNS DET HOPP?

Det viljestyrda missgreppets teorin antyder således att det finns hopp om att mänskligheten skall komma fram till sanningen så småningom.

Men – min viljestyrda intelligensens teori säger att valet att föredra tillståndet ”ease” ligger närmare till hands än valet att föredra tillståndet ”dis-ease”. (Se min första tråd om Viljestyrd intelligens.) Och Ayn Rand hävdade bestämt att det är ett empiriskt faktum att den överväldigande majoriteten av mänskligheten i alla tider och i alla samhällen har valt att bli andrahandsmänniskor. D.v.s. att den stora majoriteten av medlemmarna av mänskligheten i alla tider och i alla samhällen har utvecklat en vana att ta auktoritetsfigurer på blind tro.

Så – finns det hopp eller inte?

Svaret på frågan är ja.

Det är förvisso sant att de gamla romarna fann skäl att hitta på talesättet ”Mot dumheten kämpar Gudarna själva förgäves!”

Men – till att börja med finns det en metafysisk princip, som Ayn Rand identifierade, som säger att den människa som struntar i verkligheten - d.s.v. som väljer att ej tänka eller som väljer att evadera - är metafysiskt impotent. Ayn Rand kallade denna princip för ”ondskans metafysiska impotens”.

Innebörden av denna princip är att varje form av struntande i verklighetens fakta lägger grunden till sitt eget misslyckande. Den människa som underlåter att tänka går ju miste om de kunskaper om verklighetens beskaffenhet som hon behöver för att handskas med verkligheten. Så hon kommer att misslyckas med det hon företar sig. (En sådan människa överlever endast i den mån hon kan dra nytta av de människor omkring henne som faktiskt väljer att tänka.)

Sedan finns det en princip till. De allra flesta människor vill faktiskt (i någon mån) leva hellre än dö. Detta förhållande innebär att en rationell filosofi, som underlättar för människor att faktiskt leva, tenderar att ha en större inneboende attraktionskraft på mänskligheten än en irrationell filosofi.

Så – det goda har en inneboende fördel framför ondskan. Nämligen: Det goda har verkligheten på sin sida. När den filosofi som identifierar verklighetens fakta korrekt ställs emot de övriga filosofierna är faktiskt segern för den rationella filosofin möjlig. Även om endast ett fåtal individer initialt ansluter sig till den.

Minoriteten som väljer att utveckla ett aktivt intellekt är i det långa loppet mäktigare än den stora majoriteten kognitiva sölare. Om ”bara” minoriteten håller ut. Kampen om mänsklighetens själar blir nämligen lång. Mönstret blir att ett geni, en Upptäckare som Ayn Rand, sätter igång utvecklingen till det bättre. Genom att göra hästjobbet att identifiera verklighetens fakta korrekt inom filosofin för första gången. Sedan väljer ett litet antal Utforskare att ansluta sig till hennes filosofi – eftersom de sätter värde på sina liv och är tillräckligt intelligenta för att inse hennes filosofis värde för deras liv. Dessa Utforskare övertalar sedan ett större antal Förstahandsmässiga Sölare till att också ansluta sig till den nya, rationella filosofin. Dessa klarar av att fatta den nya filosofin på åtminstone det ”sunda förnuftets nivå” och de gillar den nya filosofin eftersom den är livsvänlig.

Sedan finns det tillräckligt många anhängare av den nya filosofin för att tubba den stora massan Triviala Andrahandsmänniskor till att maka på sig. Eftersom andrahandsmänniskorna är kognitivt väldigt passiva så följer de med den kulturella strömmen istället för att leda den. Och – eftersom fri vilja är fri vilja, så kan andrahandsmänniskor välja att tänka och fatta de bättre idéerna. De behöver bara den ”knuff” som de får utav insikten att det finns andra människor som tänker i den nya filosofins banor - tillsammans med den ”knuff” som består av de irrationella gamla idéernas faktiska krockande med verkligheten.

Så – andrahandsmänniskorna finns i mycket större antal än förstahandsmänniskorna. Men – just p.g.a. att de är kognitivt mindre aktiva än förstahandsmänniskorna så är de också mindre potenta och mindre i stånd att avgöra historien än förstahandsmänniskorna. De som ej har utvecklat ett något aktivt intellect kan ju inte förändra samhällets intellektuella utveckling. De deltar ju inte i debatten förutom som en passiv kör. Andrahandsmänniskorna utgör historiens barlast. Däri ligger mänsklighetens hopp. ”Problemet” är bara det där förbaskade tröghetsmomentet i historien - som också beror på att andrahandsmänniskorna är så väldigt många flera än förstahandsmänniskorna. Det finns en risk att tröghetsmomentet, som orsakas av andrahandsmänniskornas antalsmässiga dominans, tubbar förstahandsmänniskorna till att ge upp för tidigt.

Så - ju sämre en människa är (sämre i moraliskt hänseende) - desto mera metafysiskt impotent är hon - d.v.s. desto mindre klarar hon av. Tack och lov för det!