Det är en utbredd uppfattning nuförtiden att den moderna vetenskapen har ”bevisat” att kontradiktioner faktiskt kan existera. Idén att en sak både kan vara, och den samtidigt kan inte vara - eller att den kan vara en sak och samtidigt vara något helt annat - denna idé må vara ”kontraintuitiv”. Idén må strida mot det ”sunda förnuftet” – men, resonerar somliga människor idag, om vetenskapen harbevisat att kontradiktioner faktiskt kan existera - då måste det väl vara sant att kontradiktioner kan existera? Vi måste väl tro på vetenskapsmännen - eller hur?
Alla ”vet” väl ju att de moderna fysikerna har utfört vetenskapliga experiment med största möjliga nogrannhet - experiment som otvetydigt bevisar att fotoner och andra elementärpartiklar är just partiklar, men att de också är just vågor samtidigt? Och alla ”vet” väl att fysikerna har bevisat i experiment att en partikel kan befinna sig på ett ställe - men samtidigt befinna sig på ett helt annat ställe - samtidigt? Så länge som partikeln ifråga ännu inte har observerats d.v.s.?
Men tänk efter – om kontradiktioner kunde existera - hur skulle då bevis kunna finnas till överhuvudtaget? Inklusive ”beviset” att kontradiktioner kunde existera? Vetenskapsmän måste nämligen använda logik för att tolka resultaten av sina experiment. Vetenskapliga teorier och principer är logiska slutledningar från resultaten av observationer - ofta observationer av resultaten av experiment. Och logiken är inget annat än just konsten att göra identifikationer utan kontradiktioner.
Om kontradiktioner kunde existera, då vore ingen logik möjlig. Och då vore inget bevis möjligt.
T.ex., hur skulle jag kunna bevisa att jag är en gift man och inte en ungkarl, om kontradiktioner kunde existera? Jag skulle ju likaväl kunna säga ”Ungkarlar har inga hustrur, Thi är min hustru - alltså är jag en ungkarl.” som ”Ungkarlar har inga hustrur, Thi är min hustru - alltså är jag en gift man och inte en ungkarl.” Det första resonemanget innefattar en kontradiktion - men om kontradiktioner kunde existera, då skulle slutsatsen att jag är en ungkarl kunna vara precis lika sann som slutsatsen att jag är en gift man. [I verkligheten är Thi min hustru och jag är en gift man, ifall ni undrar].
Ingen vetenskap skulle vara möjlig om kontradiktioner kunde existera. Varje experiment, utan undantag, skulle kunna tas för att bevisa vadsomhelst - och inget experiment skulle därför, när allt kom omkring, bevisa någonting alls.
En fysiker skulle t.ex. kunna göra så här:
Han skickar en elektron genom ett visst magnetfält. Hans instrument visade att elektronen svängde mot vänster. Han resonerar sedan ”En partikel med en negativ laddning svänger alltid mot vänster, när den skickas genom ett magnetfält med detta fälts polaritet. Denna elektron svängde mot vänster. Alltså har elektronen en positiv elektrisk laddning!”
Detta skulle givetvis innebära en kontradiktion. Men om kontradiktioner faktiskt existerade skulle detta resonemang vara möjlig. Och fysikern skulle helt enkelt inte veta om elektronen hade en positiv laddning, en negativ laddning - eller något annat! Därför att han skulle lika väl ha kunnat resonera, om kontradiktioner kunde existera, ”En partikel med en negativ laddning svänger alltid mot vänster, när den skickas genom ett magnetfält med detta fälts polaritet. Denna elektron svängde mot vänster. Alltså har elektronen ingen laddning överhuvudtaget!” Detta resonemang skulle också den innebära en kontradiktion. Men om kontradiktioner kunde existera – då kunde man komma fram till vilka slutsatser som helst – från vilka experiment som helst. Och om kontradiktioner kunde existera - då skulle en elektron kunna ha en negativ laddning, en positiv laddning och ingen laddning alls samtidigt! Och inte. Samtidigt.
Om kontradiktioner verkligen kunde existera - då skulle vi alla bara prata nonsens precis hela tiden!
Och ”vetenskapsmännen” skulle inte ens behöva göra några vetenskapliga experiment till att börja med. Därför att om kontradiktioner kunde existera, då kunde ju en person som ville veta vad elektronens laddning var kunna resonera så här:
” Planeten Venus´ position i förhållande till planeten Mars´ position har ingenting att göra med elektronens laddning. Venus står nu i opposition till Mars. Alltså är elektronens laddning positiv (eller negativ eller obefintlig, beroende på vad ”forskaren” just då kände för att tro på)”. Så om kontradiktioner kunde existera, skulle ingen kunna bevisa att vetenskap var en bättre väg till kunskaper än astrologi eller läsandet av teblad eller skådandet av Tarot kort o.s.v.
Så bevis skulle vara en omöjlighet om kontradiktioner kunde existera - eftersom icke-existensen av kontradiktioner är en absolut nödvändig förutsättning för att det skall kunna existera något som helst bevis.
Så hur ”bevisar” då moderna kvantfysiker att kontradiktioner kan existera? De resonerar så här, i princip:
”Om en våg skickas genom ett sådant här randmönster ("diffraction grating" heter utrustningen i fråga på engelska), då skapas alltid en viss sorts mönster på väggen bakom randmönstret. Vi skickade en elektron genom ett sådant här randmönster. Och den sortens mönster skapades helt riktigt på väggen bakom randmönstret. Alltså är en elektron en våg!” Men om den allmänna slutsatsen som kvantfysikerna drar av detta är - att kontradiktioner kan existera - om den slutsatsen vore giltig - då skulle det genast bli möjligt att precis likaväl resoneraså här ”Om en våg skickas genom ett sådant här randmönster, då skapas alltid en viss sorts mönster på väggen bakom randmönstret. Vi skickade en elektron genom ett sådant här randmönster. Och den sortens mönster skapades helt riktigt på väggen bakom randmönstret. Alltså är en elektron inte en våg!” Och då hade det väl inte ”bevisats” att kontradiktioner kunde existera? Och då etc. etc.
Så du ser - alla våra resonemang, utan undantag - de blir bara till nonsens om kontradiktioner kunde existera.
Alla ”vet” väl ju att de moderna fysikerna har utfört vetenskapliga experiment med största möjliga nogrannhet - experiment som otvetydigt bevisar att fotoner och andra elementärpartiklar är just partiklar, men att de också är just vågor samtidigt? Och alla ”vet” väl att fysikerna har bevisat i experiment att en partikel kan befinna sig på ett ställe - men samtidigt befinna sig på ett helt annat ställe - samtidigt? Så länge som partikeln ifråga ännu inte har observerats d.v.s.?
Men tänk efter – om kontradiktioner kunde existera - hur skulle då bevis kunna finnas till överhuvudtaget? Inklusive ”beviset” att kontradiktioner kunde existera? Vetenskapsmän måste nämligen använda logik för att tolka resultaten av sina experiment. Vetenskapliga teorier och principer är logiska slutledningar från resultaten av observationer - ofta observationer av resultaten av experiment. Och logiken är inget annat än just konsten att göra identifikationer utan kontradiktioner.
Om kontradiktioner kunde existera, då vore ingen logik möjlig. Och då vore inget bevis möjligt.
T.ex., hur skulle jag kunna bevisa att jag är en gift man och inte en ungkarl, om kontradiktioner kunde existera? Jag skulle ju likaväl kunna säga ”Ungkarlar har inga hustrur, Thi är min hustru - alltså är jag en ungkarl.” som ”Ungkarlar har inga hustrur, Thi är min hustru - alltså är jag en gift man och inte en ungkarl.” Det första resonemanget innefattar en kontradiktion - men om kontradiktioner kunde existera, då skulle slutsatsen att jag är en ungkarl kunna vara precis lika sann som slutsatsen att jag är en gift man. [I verkligheten är Thi min hustru och jag är en gift man, ifall ni undrar].
Ingen vetenskap skulle vara möjlig om kontradiktioner kunde existera. Varje experiment, utan undantag, skulle kunna tas för att bevisa vadsomhelst - och inget experiment skulle därför, när allt kom omkring, bevisa någonting alls.
En fysiker skulle t.ex. kunna göra så här:
Han skickar en elektron genom ett visst magnetfält. Hans instrument visade att elektronen svängde mot vänster. Han resonerar sedan ”En partikel med en negativ laddning svänger alltid mot vänster, när den skickas genom ett magnetfält med detta fälts polaritet. Denna elektron svängde mot vänster. Alltså har elektronen en positiv elektrisk laddning!”
Detta skulle givetvis innebära en kontradiktion. Men om kontradiktioner faktiskt existerade skulle detta resonemang vara möjlig. Och fysikern skulle helt enkelt inte veta om elektronen hade en positiv laddning, en negativ laddning - eller något annat! Därför att han skulle lika väl ha kunnat resonera, om kontradiktioner kunde existera, ”En partikel med en negativ laddning svänger alltid mot vänster, när den skickas genom ett magnetfält med detta fälts polaritet. Denna elektron svängde mot vänster. Alltså har elektronen ingen laddning överhuvudtaget!” Detta resonemang skulle också den innebära en kontradiktion. Men om kontradiktioner kunde existera – då kunde man komma fram till vilka slutsatser som helst – från vilka experiment som helst. Och om kontradiktioner kunde existera - då skulle en elektron kunna ha en negativ laddning, en positiv laddning och ingen laddning alls samtidigt! Och inte. Samtidigt.
Om kontradiktioner verkligen kunde existera - då skulle vi alla bara prata nonsens precis hela tiden!
Och ”vetenskapsmännen” skulle inte ens behöva göra några vetenskapliga experiment till att börja med. Därför att om kontradiktioner kunde existera, då kunde ju en person som ville veta vad elektronens laddning var kunna resonera så här:
” Planeten Venus´ position i förhållande till planeten Mars´ position har ingenting att göra med elektronens laddning. Venus står nu i opposition till Mars. Alltså är elektronens laddning positiv (eller negativ eller obefintlig, beroende på vad ”forskaren” just då kände för att tro på)”. Så om kontradiktioner kunde existera, skulle ingen kunna bevisa att vetenskap var en bättre väg till kunskaper än astrologi eller läsandet av teblad eller skådandet av Tarot kort o.s.v.
Så bevis skulle vara en omöjlighet om kontradiktioner kunde existera - eftersom icke-existensen av kontradiktioner är en absolut nödvändig förutsättning för att det skall kunna existera något som helst bevis.
Så hur ”bevisar” då moderna kvantfysiker att kontradiktioner kan existera? De resonerar så här, i princip:
”Om en våg skickas genom ett sådant här randmönster ("diffraction grating" heter utrustningen i fråga på engelska), då skapas alltid en viss sorts mönster på väggen bakom randmönstret. Vi skickade en elektron genom ett sådant här randmönster. Och den sortens mönster skapades helt riktigt på väggen bakom randmönstret. Alltså är en elektron en våg!” Men om den allmänna slutsatsen som kvantfysikerna drar av detta är - att kontradiktioner kan existera - om den slutsatsen vore giltig - då skulle det genast bli möjligt att precis likaväl resoneraså här ”Om en våg skickas genom ett sådant här randmönster, då skapas alltid en viss sorts mönster på väggen bakom randmönstret. Vi skickade en elektron genom ett sådant här randmönster. Och den sortens mönster skapades helt riktigt på väggen bakom randmönstret. Alltså är en elektron inte en våg!” Och då hade det väl inte ”bevisats” att kontradiktioner kunde existera? Och då etc. etc.
Så du ser - alla våra resonemang, utan undantag - de blir bara till nonsens om kontradiktioner kunde existera.
Comment