Announcement

Collapse
No announcement yet.

Självcensur är både omoralisk och opraktisk

Collapse
X
 
  • Filter
  • Tid
  • Visa
Clear All
new posts

  • Självcensur är både omoralisk och opraktisk

    Att utöva censur är fegt. Makthavaren ifråga utövar den utav rädsla för att andra ska säga sanningen. Men det finns något som är ännu fegare. Det är att utöva självcensur i ett någorlunda fritt samhälle. Den människa som utövar den gör det utav rädsla för att säga sanningen själv, blott och bart för att det skulle väcka andra människors ogillande.

    De borgerliga politikerna i dagens Sverige är sådana fegisar. Det finns otaliga sanningar som de inte vågar säga högt. De säger att sysselsättningen skall värnas – men de vågar inte säga att detta innebär att lönerna måste marknadsanpassas. De säger att bostadsköerna skall bort – men de vågar inte säga att detta innebär att hyrorna måste marknadsanpassas. De säger att hushållssparandet måste ökas väsentligt – men de vågar inte säga att detta innebär att det måste till ingrepp i välfärdspolitiken för att hushållen skall få starka skäl till att spara mera. De säger att inflationen måste bort – men de vågar inte säga att detta innebär att papperspengarsystemet (d.v.s. fiatpengarsystemet) måste ersättas med guld som pengar. De säger att individen behöver frihet – men de vågar inte säga att detta förutsätter att individen omfattas av självansvar. Listan kan göras mycket längre.

    De borgerliga politikerna försöker rationalisera sitt fega beteende. De tänker så här - ”Jag kan tyvärr inte säga hela sanningen på en gång. Därför att då skulle jag hamna i en politisk ökenvandring. För att kunna uppnå åtminstone någonting i politiken måste jag vara smart. Jag måste gå fram steg för steg. Jag börjar med att endast säga en liten del av sanningen – som inte väcker förargelse hos allmänheten. När jag sedan har fått folk att acceptera den biten av sanningen kan jag gå vidare och säga litet mera av sanningen. Och så vidare och så vidare. Om bara jag gör tillräckligt många små steg av sanningssägande kommer jag så småningom att ha sagt hela sanningen – utan att folk har blivit arga på mig. På så vis skall jag kunna genomföra frihet och rättvisa i smyg!

    Men sådana fega politiker har givetvis helt fel. Feghet är inte ”bara” omoralisk. Den är opraktisk också – just p.g.a. att den är omoralisk. Om de människor som känner till en rationell idé räds för att säga idén högt – då uppstår ett tomrum som tämligen snabbt fylls av irrationella idéer.

    Det mest iögonfallande exemplen på dessa fega politiker är de Moderata dito. De mest radikala av dem börjar sina karriärer med en vilja att ersätta välfärdspolitiken med frihet. De vet att det krävs ett avskaffande av populära välfärdsprogram. Men de vågar inte säga det. Istället går de bara ut och förordar lägre skatter. De inbillar sig att de först ska kunna övertyga allmänheten att det är önskvärt att skatterna skall sänkas. De inbillar sig att de sedan kommer att kunna gå vidare och förklara för allmänheten att de önskvärda skattesänkningarna förutsätter ingrepp i välfärdspolitiken för att finansieras. Och de inbillar sig att allmänheten då kommer att acceptera ingreppen också.

    Men folk är ju inte så dumma! Så snart som Moderaterna börjar säga offentligt att skatterna borde sänkas börjar journalister och politiska motståndare genast ställa dem frågor om - ”Vilka välfärdsprogram vill ni moderater skära i för att finansiera skattesänkningarna?” Men de moderata politikerna, eftersom de är fega känner de att det är för tidigt att säga hela sanningen. Så de bedyrar därför att de - ”inte alls ifrågasätter välfärdspolitiken”. Men journalisterna och andra pressar dem. ”Hur ska ni moderater kunna finansiera eran skattesänkningar utan att minska välfärden?” – frågar de alla. Till slut blir de moderata politikerna desperata och griper efter ett halmstrå. De säger - ”Skattesänkningarna kommer att finansiera sig själva. Om skatterna sänks kommer ju folk att arbeta mera – så då blir det mera produktion att betala skatt på.”

    Men nu blir det bara ännu svårare att öka friheten och bekämpa välfärdspolitiken. Väljarna resonerar ju – ”Om inte ens Moderaterna vågar ifrågasätta välfärdspolitiken – då måste den politiken vara bra. Och de där hycklande Moderaternas ”frihet” måste vara något skumt.”

    Så – vi ser till slut att de borgerliga politikerna uppnår ingenting alls i längden med självcensuren. Det är endast dem som inte har något vettigt att säga som vinner på tystnad. Tystnaden gagnar endast ondskan. Det är just därför de borgerligas självcensur som har möjliggjort socialisternas ”problemformuleringsprivilegium”.

    Det finns dock faktiskt en del frihetsförespråkande intellektuella som inte har varit rädda för att säga de sanningar som måste sägas. Några av dessa modiga individer var/är Ayn Rand, Leonard Peikoff och Ludwig von Mises. Dessa individers verk måste läsas och spridas för att friheten och förnuftet skall segra i vårt samhälle.

    Men det måste göras innan det blir för sent, innan dagens borgerliga politikers självcensur har gjort det möjligt för frihetens fiender att genomföra regelrätt censur.
    Last edited by henriku; 10-09-2020, 11:15 AM.
Working...
X