Tweet
LYSENKOISMEN GICK IGEN VID KLIMATMÖTET I CANCÚN - DEL 1
När jag läser om klimatmötet vid Cancún [Jag skrev ursprungligen denna essä i slutet av år 2010, vid ungefär samma tidpunkt som FN organiserade ett toppmöte om klimatfrågan i staden Cancún i Venezuela [not 1].] får jag en känsla av déja vu. Det hela påminner mig mycket om Lysenkoismen i Stalins Sovjetunionen. Därför att både Lysenkoismen i 1930-talets Sovjetunionen och myten om den ”antropogena globala uppvärmningen” idag utgör nämligen exempel på samma gamla historia. Det är fråga om dålig vetenskap som har möjliggjorts av statens makt över den vetenskapliga forskningen. Statens inflytande över forskningen korrumperar denna – i världens blandekonomier idag likaväl som i kommunismens Sovjetunionen på 1930-talet.
Hur såg Lysenkoismen ut? Tja, Stalin bestämde i Sovjetunionen. Och gubben var en fanatisk kollektivist. Han ville att den marxistiska kollektivismens idé – den att den sociala omgivningen betingar individen – skulle vara sann. Så han fordrade av sin tids sovjetiska vetenskapsmän att de skulle ”leverera” sådana forskningsresultat som syntes bekräfta denna förutbestämda ”sanning” som han gillade. Och en snubbe vid namn Lysenko var en biolog vars samvete var så pass rymligt att han kunde ställa upp på Stalins krav på verklighetsförfalskande inom vetenskapen. Lysenko bedyrade att hans forskning ”bevisade” att enskilda växter och djurs egenskaper kunde förändras av deras omgivande miljö - och att dessa förändrade egenskaper sedan kunde nedärvas av avkomman. Som en följd därav förespråkade Lysenko fullständigt korkade jordbruksmetoder – som att plantera spannmåls-säden tät intill varandra för att de olika enskilda plantorna skulle ”sporra varandra” till att växa fortare. Utan någon extra gödning och vatten. Ungefär på samma sätt som Stalin inbillade sig att den ”socialistisk tävlan” skulle medföra att arbetarna började ”sporra varandra” till att producera mera i fabrikerna. Utan extra löner - och rentav utan tillräckligt med mat.
Lysenkos arvslära var ett dåligt skämt till vetenskap. Den hade egentligen ingenting med vetenskap att göra. Det hela var bara geschäft. Darwin kunde mycket väl ha vänt sig i sin grav av skam. Men Stalin gillade Lysenko. Så Lysenko gjorde en lysande karriär i Sovjetunionen. Och alla de andra biologerna och jordbruksexperterna i Sovjetunionen – de var alltihopa illa tvungna att låtsas som att de höll med Lysenko – om de inte ville riskera sin karriär eller rentav hamna i Sibirien.
Eftersom Stalin hade den yttersta makten över vetenskapen i Sovjetunionen var det han som bestämde vad som skulle tas för sanning inom vetenskapen i sitt rike. Om han ville att den genetiska vetenskapen skulle ”bevisa” riktigheten i hans favorita kollektivistiska teorier, då var vetenskapsmännen illa tvungna att fungera som ”ja-sägare”. Politiken skaffade sig företräde framför sanningen inom Sovjetunionens vetenskap – eftersom det var den socialistiska staten som finansierade forskningen - och som därmed innehade den yttersta makten över denna forskning.
KLIMATMÖTET I CANCÚN
Men vad har nu allt detta ovan att göra med klimatmötet i Cancún?
Tja, den vetenskapliga ”forskningen” som politikerna vid Cancún åberopade som stöd för sina krav på utökad makt åt sig själva - den var vår tids klimatalogiska motsvarighet till Lysenkos genetik. Den ”vetenskap” som sades bevisa att mänsklighetens eldning av fossilbränslen håller på att orsaka en klimatkatastrof - den var inget annat än enpolitisk ”beställning”.Precis som Lysenkos genetik var. i 1930-talets Sovjetunionen.
Situationen idag är förvisso sådan att nuets västländer, där den mesta av den vetenskapliga forskningen sker, inte är totalitära diktaturer - såsom Stalins Sovjetunionen var.
Men det behövs inte något så extremt som totalitärismen för att underkuva vetenskapsmännen! Det räcker med att de blandekonomiska staterna ger anslag till forskningen. Det är ju så att ”den som betalar, han bestämmer”.
Eller hur?
Så om en vetenskapsmans forskningsanslag kommer från staten – hur skall då den vetenskapsmannen kunna våga ”leverera” forskningsresultat som han vet kommer att misshaga de inflytelserika politiker som försåg honom med forskningsanslagen? Att låta sitt forskningsresultat motsäga politikernas fördomar vore ju att - ”bita handen som föder en”. Det finns många rapporter om vetenskapsmän som har förlorat sina forskningsanslag och riskerat att gå miste om sina karriärer efter det att de vägrade att skriva under på teorin om ”antropogen global uppvärmning”. Fast dessa rapporter har av förklarliga skäl fått ytterst litet uppmärksamhet i våra politiskt korrekta massmedier!
I dag är det svårt för vetenskapsmännen att finna andra finansiärer till sin teoretiska forskning förutom just staten. Högskattepolitiken i västländerna har ju minskat antalet rika, oberoende privatpersoner som är villiga att finansiera teoretisk forskning (alltså sådan forskning som inte kan förväntas leda till snara och rent monetära vinster). Universiteten var förr i tiden oberoende och de var då viktiga finansiärer av den teoretiska forskningen. Men nuförtiden är ju hela utbildningsväsendet nästan helt och hållet skattefinansierat i samtliga västländer. Så universiteten är numera också i praktiken styrda av staten!
Det finns förvisso stora privata företag som finansierar vetenskaplig forskning. Och dessa privatföretaghar faktiskt producerat forskning i klimatfrågor som är av högre kvalitet, d.v.s. är mera objektiv, än den klimat-”forskning” som världens politiska makthavare har beställt. Men just p.g.a. att denna bättre forskning har finansierats av privatföretag tas den inte på allvar! Miljöaktivisterna har haft stora framgångar med att avfärda de forskare som inte är köpta av politikerna med argumentet att de istället är köpta av näringslivet! Så vår tids motsvarigheter till Lysenko inom klimatvetenskapen tas på allvar – därför att deras forskning är finansierad av ”oegennyttiga” regeringar. Medan de riktiga vetenskapsmännen – de som håller på sin integritet – ignoreras. Därför att deras forskning oftast är finansierad av privata företag (som ju oftast brukar sakna ideologiska agendor)! Världen är minsann upp-och-nedvänd nuförtiden!
NOT 1) Jag har upptäckt efter att ha skrivit denna artikel att Cancún är en stad i Mexiko, inte i Venezuela. Jag beklagar misstaget.
När jag läser om klimatmötet vid Cancún [Jag skrev ursprungligen denna essä i slutet av år 2010, vid ungefär samma tidpunkt som FN organiserade ett toppmöte om klimatfrågan i staden Cancún i Venezuela [not 1].] får jag en känsla av déja vu. Det hela påminner mig mycket om Lysenkoismen i Stalins Sovjetunionen. Därför att både Lysenkoismen i 1930-talets Sovjetunionen och myten om den ”antropogena globala uppvärmningen” idag utgör nämligen exempel på samma gamla historia. Det är fråga om dålig vetenskap som har möjliggjorts av statens makt över den vetenskapliga forskningen. Statens inflytande över forskningen korrumperar denna – i världens blandekonomier idag likaväl som i kommunismens Sovjetunionen på 1930-talet.
Hur såg Lysenkoismen ut? Tja, Stalin bestämde i Sovjetunionen. Och gubben var en fanatisk kollektivist. Han ville att den marxistiska kollektivismens idé – den att den sociala omgivningen betingar individen – skulle vara sann. Så han fordrade av sin tids sovjetiska vetenskapsmän att de skulle ”leverera” sådana forskningsresultat som syntes bekräfta denna förutbestämda ”sanning” som han gillade. Och en snubbe vid namn Lysenko var en biolog vars samvete var så pass rymligt att han kunde ställa upp på Stalins krav på verklighetsförfalskande inom vetenskapen. Lysenko bedyrade att hans forskning ”bevisade” att enskilda växter och djurs egenskaper kunde förändras av deras omgivande miljö - och att dessa förändrade egenskaper sedan kunde nedärvas av avkomman. Som en följd därav förespråkade Lysenko fullständigt korkade jordbruksmetoder – som att plantera spannmåls-säden tät intill varandra för att de olika enskilda plantorna skulle ”sporra varandra” till att växa fortare. Utan någon extra gödning och vatten. Ungefär på samma sätt som Stalin inbillade sig att den ”socialistisk tävlan” skulle medföra att arbetarna började ”sporra varandra” till att producera mera i fabrikerna. Utan extra löner - och rentav utan tillräckligt med mat.
Lysenkos arvslära var ett dåligt skämt till vetenskap. Den hade egentligen ingenting med vetenskap att göra. Det hela var bara geschäft. Darwin kunde mycket väl ha vänt sig i sin grav av skam. Men Stalin gillade Lysenko. Så Lysenko gjorde en lysande karriär i Sovjetunionen. Och alla de andra biologerna och jordbruksexperterna i Sovjetunionen – de var alltihopa illa tvungna att låtsas som att de höll med Lysenko – om de inte ville riskera sin karriär eller rentav hamna i Sibirien.
Eftersom Stalin hade den yttersta makten över vetenskapen i Sovjetunionen var det han som bestämde vad som skulle tas för sanning inom vetenskapen i sitt rike. Om han ville att den genetiska vetenskapen skulle ”bevisa” riktigheten i hans favorita kollektivistiska teorier, då var vetenskapsmännen illa tvungna att fungera som ”ja-sägare”. Politiken skaffade sig företräde framför sanningen inom Sovjetunionens vetenskap – eftersom det var den socialistiska staten som finansierade forskningen - och som därmed innehade den yttersta makten över denna forskning.
KLIMATMÖTET I CANCÚN
Men vad har nu allt detta ovan att göra med klimatmötet i Cancún?
Tja, den vetenskapliga ”forskningen” som politikerna vid Cancún åberopade som stöd för sina krav på utökad makt åt sig själva - den var vår tids klimatalogiska motsvarighet till Lysenkos genetik. Den ”vetenskap” som sades bevisa att mänsklighetens eldning av fossilbränslen håller på att orsaka en klimatkatastrof - den var inget annat än enpolitisk ”beställning”.Precis som Lysenkos genetik var. i 1930-talets Sovjetunionen.
Situationen idag är förvisso sådan att nuets västländer, där den mesta av den vetenskapliga forskningen sker, inte är totalitära diktaturer - såsom Stalins Sovjetunionen var.
Men det behövs inte något så extremt som totalitärismen för att underkuva vetenskapsmännen! Det räcker med att de blandekonomiska staterna ger anslag till forskningen. Det är ju så att ”den som betalar, han bestämmer”.
Eller hur?
Så om en vetenskapsmans forskningsanslag kommer från staten – hur skall då den vetenskapsmannen kunna våga ”leverera” forskningsresultat som han vet kommer att misshaga de inflytelserika politiker som försåg honom med forskningsanslagen? Att låta sitt forskningsresultat motsäga politikernas fördomar vore ju att - ”bita handen som föder en”. Det finns många rapporter om vetenskapsmän som har förlorat sina forskningsanslag och riskerat att gå miste om sina karriärer efter det att de vägrade att skriva under på teorin om ”antropogen global uppvärmning”. Fast dessa rapporter har av förklarliga skäl fått ytterst litet uppmärksamhet i våra politiskt korrekta massmedier!
I dag är det svårt för vetenskapsmännen att finna andra finansiärer till sin teoretiska forskning förutom just staten. Högskattepolitiken i västländerna har ju minskat antalet rika, oberoende privatpersoner som är villiga att finansiera teoretisk forskning (alltså sådan forskning som inte kan förväntas leda till snara och rent monetära vinster). Universiteten var förr i tiden oberoende och de var då viktiga finansiärer av den teoretiska forskningen. Men nuförtiden är ju hela utbildningsväsendet nästan helt och hållet skattefinansierat i samtliga västländer. Så universiteten är numera också i praktiken styrda av staten!
Det finns förvisso stora privata företag som finansierar vetenskaplig forskning. Och dessa privatföretaghar faktiskt producerat forskning i klimatfrågor som är av högre kvalitet, d.v.s. är mera objektiv, än den klimat-”forskning” som världens politiska makthavare har beställt. Men just p.g.a. att denna bättre forskning har finansierats av privatföretag tas den inte på allvar! Miljöaktivisterna har haft stora framgångar med att avfärda de forskare som inte är köpta av politikerna med argumentet att de istället är köpta av näringslivet! Så vår tids motsvarigheter till Lysenko inom klimatvetenskapen tas på allvar – därför att deras forskning är finansierad av ”oegennyttiga” regeringar. Medan de riktiga vetenskapsmännen – de som håller på sin integritet – ignoreras. Därför att deras forskning oftast är finansierad av privata företag (som ju oftast brukar sakna ideologiska agendor)! Världen är minsann upp-och-nedvänd nuförtiden!
NOT 1) Jag har upptäckt efter att ha skrivit denna artikel att Cancún är en stad i Mexiko, inte i Venezuela. Jag beklagar misstaget.
Comment