Ayn Rand versus George Orwell

[henriku]

Svar till kommentar #6:

Filip, jag var 25 år då jag upptäckte Ayn Rand, nästan exakt samma ålder som du var. Det var år 1979 som jag köpte två böcker av Ayn Rand i en bokhandel i Stockholm. Det var The Virtue of Selfishness och Capitalism: the Unknown Ideal som jag köpte och läste först. Orsaken till att jag köpte de två böcker före alla andra var att jag fascinerades av titlarna. Jag tänkte att jag bara måste läsa de två böcker som hävdade att själviskhet är en dygd och att kapitalismen är ett ideal!

[Filip Björner]

Vid vilken ålder läste du för första gången något av Ayn Rand?

Jag var 26 år när jag första gången lästa något av henne, 1986. Det året läste jag allt som dittills fanns utgivet av henne, samt lyssnade med din hjälp på Peikoffs kurs om hennes filosofi. Jag läste även Barbara Brandens korkade kritik det året, samt lyssnade på ett kassettband med dravel av Nathaniel Branden.

[henriku]

Svar till kommentar #2:

Eric Blair (aka George Orwell) var inte mycket till tänkare. Jag fick hans roman Djurfarmen uppläst för hela klassen av vår lärare då jag var i årskurs 4 i grundskolan i USA. Trots att jag då bara var ett nioårigt barn förstod jag att något var uppåtväggarna fel med den romanen. Ty Blairs poäng i Djurfarmen var att det kapitalistiska samhället och det totalitära samhället var tvillingbröder. Kapitalisterna/affärsmännen skildrades som varande precis lika goda kålsupare som kommisarerna i Sovjetunionen. Jag kände ingen respekt för George Orwell (som jag då trodde att han hette) efter att ha fått Djurfarmen uppläst för mig. Däremot påverkades jag mycket starkt ett par år senare då jag råkade hitta och läsa mina föräldrars kopia av 1984. Mitt stöd för frihetsprincipen väcktes av det negativa exemplet som 1984 utgjorde - en helvetesskildring av samhället utan frihet! Det var bara synd att mina föräldrar inte hade haft en kopia av The Fountainhead eller Atlas Shrugged liggande som jag hade kunnat hittat och läst vid elvaårsåldern istället för 1984!

[Filip Björner]

Jag läser väldigt lite böcker, även om jag har haft perioder i livet när jag har läst mycket. Det mesta jag läser är vissa typer av facklitteratur. Har läst flera av Ira Levins böcker, men den Khepera nämner är den enda av dem som jag kan rekommendera. Den är fortfarande en högt hållen favorit. Jag kan läsa om den med stor njutning. Ayn Rand var förövrigt tidigt ute med Hymn/Lovsång/Anthem. Flera av de böcker Khepera nämner har jag inte läst. Boyes bok har jag sett filmatiserat. Troligen är boken avsevärt mycket bättre än filmen, så som det brukar vara...

[Khepera]

Jag läste de flesta av de klassiska dystropiska romanerna under samma period för mer än femton år sedan. De skildrar snarlika samhällen med kränkande övervakning, påtvingade beteendeförändrande droger och pågående kulturrevolution mot det-som-var-innan. Du sköna nya värld av Huxley, Vi av Zamjatin, Fahrenheit 451 av Bradbury, några mindre kända av Burgess. Rand och Orwell hade jag redan läst och En vacker dag... av Levin läste jag senare på förslag av Filip.

Karin Boyes dagboksroman Kallocain (1940) har varit särskilt viktig för mig. Inte så mycket för dess samhällskritik även om den är betydande. Boye kritiserade indirekt Sovjetunionen, som hon hade studiebesökt, och Tyskland, som hon befunnit sig i när Hitler kom till makten. Men särskilt för dess språkliga sensibilitet som ledde mig vidare till hennes dikter och den tidigare romanen Kris.

Det är väl ingen slump att klassikerna tillkom strax före, under eller strax efter andra världskriget. Jag tror det vore svårt att skriva en trovärdig skildring av en framtida dystopi idag. De klassiska ingredienserna är redan verklighet, på ett eller annat sätt, i ett land eller ett annat. Hur skiljer sig framtidens diktaturer från dagens, mer än att de har ännu mer av samma kontrollmekanismer?

[Filip Björner]

Eric Blair [som kallade sig för George Orwell] var starkt kritisk mot alla varianter av totalitära system. Men han var själv socialist, av den demokratiska typen, som kallar sig för socialdemokrater.

Jag har läst en bok av honom där han beskriver kolgruveindustrins hårda förhållanden, samt kritiserar barnarbete.

Blair var en god humanist. Han var också en god skribent och en god författare, men han var inte en filosof.

Blair var anhängare av en mjuk egalitär linje i demokratisk skrud. Han kritiserade stalinister för att de övergav jämlikhetssträvandet till förmån för en totalitär elitism.

Poänger hade han gott om, när han kritiserade kreti och pleti. Men han förespråkade inte själv ett tydligt och genomtänkt gott ideal.

[henriku]

Ayn Rand och George Orwell skrev var sin roman om ett framtida socialistiskt samhälle – Lovsång respektive 1984. Båda av dessa romaner tecknade en dyster bild av den förverkligade socialismen. Såväl Rand som Orwell var ytterst kritiska mot socialismen.

Men det fanns ändå en enorm skillnad mellan deras respektive uppfattning om socialismen. Och denna skillnad framträder i deras två romaner.

Orwells 1984 beskriver en framtida totalitär stat som behärskar ett produktivt industrisamhälle. År efter år fortsätter fabrikerna att tillverka rikliga mängder av sofistikerade vapen som härskarna driver sina ständigt pågående krig med. Orwell inbillade sig att socialismen var förenlig med ekonomisk styrka.

Ayn Rand var mera realistisk än George Orwell. Hennes Lovsång beskriver en totalitär stat någon gång i framtiden som endast behärskar ett primitivt jordbrukssamhälle. Socialismen har tagit över och har sedan fört ekonomin tillbaka till en medeltida nivå. I romanens samhälle är den mest sofistikerade teknologin stearinljuset. Rand förstod att socialismen och industrialismen är oförenliga storheter.

I 1984 presenteras ondskan som mäktig och oövervinnerlig – i stånd att ta över och behärska industrier, teknologi och människors hjärnor. Ondskan utmålas till något stort och starkt och självtillräckligt.

Lovsång visar istället att ondskan är liten och ynklig. Ondskan klarar inte av att ta över ett industrisamhälle. Den klarar endast av att förstöra industrisamhället. Ondskan är helt enkelt impotent och parasitär eftersom den är beroende av sina offer – och kan därför inte överleva utan dem.

Ayn Rand visade att ondskan kan besegras. Det sker när de bättre människorna upptäcker ondskans natur och slutar upp med att ge den dess segrar. Då faller ondskan ihop med ett patetiskt pip. Det är det som sker i Lovsång.

En läsning av 1984 leder lätt till förtvivlan och defaitism. En läsning av Lovsång däremot ger en den andliga bränsle och livsglädje man behöver för att orka kämpa.