Announcement

Collapse
No announcement yet.

Samma ekonomiska politik, samma eländiga resultat

Collapse
X
 
  • Filter
  • Tid
  • Visa
Clear All
new posts

  • Samma ekonomiska politik, samma eländiga resultat


    De som saknar rationella filosofiska kunskaper brukar inte lära sig av sina tidigare missgrepp – och de brukar därför upprepa sina missgrepp gång på gång. Våra svenska politikers ekonomiska politik är ett konkret exempel på detta.

    De svenska politikerna – och de flesta av deras väljare – vet inte vad det är som orsakar depressioner. Därför skapar de ständigt nya depressioner emellanåt. Gång på gång.

    Orsaken till en depression är alltid en föregående inflationsbubbla. Orsaken till en inflationsbubbla är alltid att ett lands politiska makthavare ökar penningmängden – och skapar en kreditexpansion tillsammans med artificiellt låga räntor. Då blir det per nödvändighet en bubbla. Medborgarna och företagen luras till att minska sin likviditet och till att skuldsätta sig. Bankerna luras till att ge lån till olämpliga investeringar. Börsen och fastighetspriserna går bara upp och upp. Politikerna berömmer då sig själva för att ha ”satt fart på ekonomin”.

    Men sedan så småningom spricker bubblan då det ständigt växande skuldberget blir alltför stort eller för att Riksbanken inte längre vågar elda på så mycket. Räntorna stiger. Räntebördan blir för stor för somliga att bära. Många medborgare och företag klarar inte av räntorna. De nödsakas att sälja aktier och fastigheter för att bygga upp sin otillräckliga likviditet och för att betala av sina övertunga skulder. Då rasar börsen och fastighetsvärdena och ännu flera nödsakas att sälja. Bankerna vågar inte vara så frikostiga längre med att bevilja ny lån och förnya gamla lån. Många medborgare och företag går i konkurs. Alla måste dra ner sina utgifter. Det blir massarbetslöshet. Dåliga tider som det heter.

    Sedan brukar politikerna försöka sätta fart på ekonomin en gång till! De ger Riksbanken i uppdrag att återigen späda på penningmängden och återigen trycka ner räntorna. På så vis skapas en ny bubbla! Som så småningom spricker och åtföljs av ännu en depression!

    Denna sorgliga process har upprepats gång på gång i Sverige under de senaste decennierna. På 1960-talet pågick en högkonjunktur. Den utgjorde avslutningen på de s.k. ”rekordåren”. Riksbanken ökade penningmängden för att hålla ångan uppe i ekonomin. Men 1969 sprack bubblan och Sverige fick de s.k. ”förlorade åren” på halsen. Den dåvarande Socialdemokratiska regeringen blev rädd för att röstas bort från makten. Så i början av 1970-talet gav den Riksbanken i uppdrag att ”stimulera” ekonomin med en lättare penningpolitik.

    Så blev det en kraftig konjunkturuppgång under åren 1972 till 1976. Priserna sköt i höjden. Arbetslösheten sjönk. Fackföreningsrörelsen drabbades av hybris och drev igenom dubbelsiffriga lönekostnadsökningar. Regeringen uppmuntrade investeringar i basindustrier som stål och skeppsvarv.

    Sedan sprack bubblan under år 1976. Som följd av den försämrade ekonomin röstades Socialdemokraterna bort från makten. Men regeringsskiftet hjälpte inte. Massor av skeppsvarv och andra basindustriföretag var på väg att gå omkull. Arbetslösheten sköt i höjden. De flesta lönearbetare fick en månads lägre reallön på bara ett år. Statsfinanserna raserades.

    1982 återkom Socialdemokraterna till makten. Genast devalverade de kronan med 16% och ”stimulerade” samtidigt ekonomin med en lättare, ”expansiv” penningpolitik. Konjunkturen dog fart. Företagsvinsterna sköt i höjden. Arbetslösheten minskade. Bankerna och finansföretagen lånade återigen ut friskt. Hushållen lånade vilt till köp av aktier, fastigheter och konsumtionsvaror. Mot slutet av 1980-talet verkade alla kurvor peka åt rätt håll.

    Men. Verkligheten är vad den är. Bubblan sprack år 1989. Börsen och fastighetsvärdena rasade under 1990 och 1991. Sverige hotades av att bankerna skulle gå omkull. Statens finanser gick i botten. Bl.a. eftersom politikerna gjorde ett desperat försök att stadga upp den kollapsande finanssektorn genom att ”rädda” bankerna med jättelika subventioner.

    Och sedan gjorde politikerna om proceduren ännu en gång! De införde en ”expansiv penningpolitik” och sänkte räntorna. Sverige fick ånyo en bubbelaktig konjunkturuppgång. Börsen återhämtade sig och uppnådde nya höjder mot slutet av 1990-talet. Det blev en rusning efter teknikaktier vid sekelskiftet. Men – arbetslösheten låg på ca. 10% även under den ”högkonjunkturen”. Den under 1970-talen och 1980-talen och 1990-talen i flera omgångar upprepade cykeln av inflationsbubblor åtföljda av depressioner hade nämligen utarmat produktionsapparaten.

    Under hela det hittillsvarande 2000-talet har Sverige lidit av en omfattande arbetslöshet. Den ”normala” öppna arbetslösheten ligger nuförtiden på hela 7% eller 8%. Även under ”högkonjunkturerna” som vi stundom har upplevt. Och farten på den ekonomiska tillväxten har avtagit. Numera blir politikerna och de ekonomiska ”experterna” glada om tillväxten i real BNP per år uppnår futtiga 2%! På 1960-talet låg tillväxten i BNP på minst 4% per år – även under ”dåliga” år.

    Nu på 2000-talet får vi betala priset för det sena 1900-talets inflationspolitik. Hur f-n ska svenska staten åtgärda den förfallande sjukvården, det misslyckade skolsystemet, o.s.v.? Hur ska staten kunna förbättra statsfinanserna genom att minska utgifterna när den offentliga sektorn redan går på knäna? Och hur ska det vara möjligt att öka skatterna med tanke på att många skuldtyngda hushåll knappt kan hålla näsan över vattnet, privatekonomiskt sett? De realekonomiska reserverna har tydligen förbrukats under det sena 1900-talets upprepade inflationsfester. Nu står Sverige där med skägget i brevlådan.

    Det är rätt så fantastiskt att se hur mycken politikerna och deras väljare klarar av att förstöra när de saknar kunskaper. Och det är rätt så fantastiskt att se hur de kan göra det om och om igen utan att lära sig. Och detta gäller både Socialdemokraterna och de borgerliga.

    Att både de Socialdemokratiska och de borgerliga politikerna har medverkat till de senaste decenniernas bubbel- och depressionspolitik beror på att de båda är indoktrinerade med Keynesiansk ekonomisk teori. Att de inte förmår att genomskåda och förkasta Keynesianismen – även när den gång på gång misslyckas – beror på att de är indoktrinerade med något som går djupare. Nämligen Kantiansk filosofi. Immanuel Kants filosofi är den mest inflytelserika av dem alla i västländerna idag. Kantianismen och dess intellektuella avkomma saboterar de unga studenternas, d.v.s. de framtida ledarnas, förmåga att tänka - och därmed deras förmåga att genomskåda irrläror som Keynesianismen.

    Vi har idag ett skriande behov av bättre politiska ledare än Maggan Andersson och Ulf Kristersson. Det betyder att vi har ett skriande behov av bättre filosofer än Immanuel Kant. Bara en rationell filosofi vid universiteten kan möjliggöra en rationell ekonomisk politik. Vi måste därför se till att det uppväxande släktet får bekanta sig med Ayn Rands förnuftsfilosofi – objektivismen. Flera svenskar måste upptäcka sådana böcker som Och världen skälvde och Dygden själviskhet.
    henriku
    Senior Member
    Last edited by henriku; 12-29-2021, 03:56 PM.
Working...
X