Announcement

Collapse
No announcement yet.

Rättvisekrafterna

Collapse
X
 
  • Filter
  • Tid
  • Visa
Clear All
new posts

  • Rättvisekrafterna

    Marknadskrafterna är rättvisekrafter. De väger samman alla relevanta värderingar och prioriteringar hos samtliga deltagare på varje marknad. Marknadskrafterna är ett ekonomiskt röstningsförfarande - ett röstningsförfarande där varje deltagare har just så pass många röster som hennes produktion, och därmed hennes pengar, berättigar henne till. Marknadskrafterna skapar därför rättvisa priser.

    Alternativet till frivillighet är tvång. Alternativet till marknadspriser är därför politiskt satta priser -d.v.s. priskontroller. Priskontroller innebär nästan alltid att staten beordrar köparna att betala ett orättvist högt pris – eller att staten alternativt beordrar säljarna att sälja till ett orättvist lågt pris. De som inte lyder staten utan istället köper eller säljer till ett annat pris straffas med böter, fängelse eller avrättning.

    Och marknadskrafterna skapar inte ”bara” rättvisa priser. De åstadkommer också balans mellan utbud och efterfrågan. Som Ayn Rand brukade säga är det moraliska också det praktiska. En självklar ekonomisk implikation av Ayn Rands filosofiska observation är att det omoraliska i ekonomiska frågor också är det opraktiska i ekonomiska avseenden. Priskontroller skapar därför alltid ekonomiska skadeverkningar, skadeverkningar som förr eller senare drabbar även dem som det var meningen att kontrollerna skulle gynna. Dessutom sprider sig skadeverkningarna mera och mera genom ekonomin allteftersom tiden går – om inte priskontrollerna avskaffas innan det blir för sent.

    Ett exempel på detta är priskontrollerna inom jordbruket. Den svenska staten har sedan länge bestämt att bönderna skall få mera betalt för sina produkter än vad de oreglerade marknadskrafterna annars skulle ha gett dem. Det första resultatet av de orättvist höga livsmedelspriserna har blivit en överproduktion av vissa sorters livsmedel i Sverige. Det har ju lönat sig för bönderna att producera mera än vad marknaden kunde bära.

    Politikerna har försökt att lösa detta problem - som de själva har skapat! - på en mängd olika sätt.

    De har t.ex. uppmuntrat allmänheten till att äta mera av de produkter som det har uppstått överskott på – som t.ex. mjölk, ost och smör. Det har skadat folkhälsan, eftersom en för stor konsumtion av animaliska fetter lär orsaka hjärt- och kärlsjukdomar.

    Politikerna har också betalat bönderna för att de skulle låta mera av sin åkermark ligga i träde. Detta har gjort det lönsamt för bönderna att odla mera intensivt på en mindre yta. De har t.ex. använt mera konstgödsel och besprutningsmedel för att maximera produktionen per hektar. Det har skadat miljön.

    Politikerna har också skickat en del av det svenska jordbrukets överskott till fattiga länder i Tredje världen. Detta ”bistånd” har gjort det möjligt för socialistiska regimer att utarma sina egna bönder med priskontroller. Dessa regimer har bestämt att det egna landets bönder måste sälja sin produktion till staten till orättvist låga priser. Det var meningen att detta förfarande skulle göra de politiska makthavarna mera populära bland stadsbefolkningarna – vars eventuella missnöje skulle vara farligare för makthavarna än missnöje ute på landsbygden. Denna cyniska politik ”fungerade” under många år därför att Sverige och andra västländer täckte bortfallet av livsmedel, när de av sina egna regimer utsugna bönderna i länder som Tanzania och Zambia minskade sin produktion av mat.

    Även de svenska bönderna själva skadas förr eller senare av de orättvist höga jordbrukspriserna. De blir insnärjda i den tvångströja av regleringar som staten bygger ut i sina desperata försök att begränsa jordbrukets belastning på statskassan. Bönderna byter ut sin frihet för förmåners skull.

    Priskontroller är lika skadliga på bostadsmarknaden. Den svenska staten har i många år hindrat hyresvärdarna i attraktiva lägen från att ta ut marknadshyror. De orättvist låga hyrorna började orsaka en bostadsbrist redan på 1950-talet. Privata företag byggde ju inte tillräckligt med nya bostäder när hyreskontrollerna gjorde detta olönsamt.

    För att inte förlora röster - och därmed makten! - satte Socialdemokraterna igång ”miljonprogrammet” på 1960-talet. Resultatet blev att omänskliga betongförorter byggdes till sanslöst höga kostnader. Idag får en priviligierad minoritet bo i innerstaden i Stockholm och Göteborg till orättvist låga hyror. Medan de som inte har stått i bostadskön tillräckligt länge, och som inte heller har goda ”kontakter”, får bo i trista förorter till orättvist höga hyror. Sådan är socialismen.

    Hyreskontroller har gjort ännu större skada i andra länder – som t.ex. USA. Storstadsslummen därborta har uppstått därför att myndigheterna har gjort det till en förlustaffär att ens underhålla bostäderna i stora delen av innerstäderna.Harlem och de övriga nedgångna ghettona skapades av hyresregleringar!

    Priskontroller orsakar skador även arbetsmarknaden. I Sverige bestämmer staten förvisso inte vad lönerna skall vara på ett direkt sätt. Men istället har (s)-politikerna gett fackföreningarna den erforderliga makten att driva igenom orättvist höga löner. Sådana lagar som kollektivavtalslagen gör att arbetsköparna inte har tillräckliga möjligheter att försvara sig mot fackföreningarna. Facket kan genom en strejk som pågår någon månad rasera en marknadsposition som det har tagit ett företag åratals tålmodiga investeringar att bygga upp. Därför händer det att privata arbetsköpare går med på fackets krav – trots att kapitalister inte frivilligtbetalar mera för något som lönearbete än vad det är värt.Kapitalisterna resonerar ofta att förlusten trots allt blir mindre om de betalar orättvist höga löner istället för att drabbas av raserade marknadspositioner p.g.a. en strejk.

    De överlöner som fackföreningarna åstadkommer medelst utpressning mot av staten avväpnade arbetsköpare skapar arbetslöshet. Ju högre nominella löner per lönearbetare, desto färre lönearbetare får arbetsköparna råd att anställa vid en given tidpunkt. Varje arbetsköpare har ju bara en viss mängd pengar som hon kan använda till att betala löner med. Hur många lönearbetare de pengarna räcker till att anställa beror påhur mycket varje lönearbetare kostar.

    Det är uppenbart att de arbetslösa förlorar på fackföreningarnas politik. Men även de lönearbetare som ser ut att ”vinna” på den – genom att de erhåller en högre lön men samtidigt får behålla sina job ändå – förlorar i verkligheten på den politiken också.

    De arbetslösa lämnas ju inte att svälta ihjäl - eller hur? De får istället understöd och bidrag att leva på. Det rör sig numera om många sköna miljarder kronor i arbetslöshetsunderstöd varje år. Och vem betalar allt det där måtro? De som fortfarande har jobb förstås!

    Fackföreningsmedlemmarna inbillar sig att de är smarta när de blåser sina arbetsköpare på pengar. Men de förlorar mera på gungorna än vad de vinner på karusellen när de driver upp arbetslösheten genom att tvinga fram högre löner än vad marknadskrafterna annars hade gett dem.

    Och skadeverkningarna sprider sig. De som blir arbetslösa mår inte bra. En del blir passiva. En del börjar supa. Många får psykologiska problem. Även deras familjer bruka må dåligt. Barnen ser att familjens ekonomi blir dålig. Många barn får skuldkänslor därför att de tror att allt är deras fel. De blir passiva och inåtvända, eller aggressiva och bråkiga. Trycket på barnpsykiatrin har ökat kraftigt under de senaste arbetslöshets-åren. I en del familjer till arbetslösa män går det så långt som att mannen börjar slå sin fru eller sina barn. En del arbetslösa mår så dåligt att de rentav försöker begå självmord.

    Även rent samhällsekonomiskt sprider sig skadeverkningarna. Arbetslösheten gör att statens och kommunernas skatteintäkter minskar, samtidigt som utgifterna för att försörja de arbetslösa ökar. Detta tvingar politikerna till att ”spara” på annat – som t.ex. sjukvården och skolorna. Och staten tvingas också att öka skatterna – vilket förstör ytterligare många svenskars privatekonomi. Dessutom gör alla försämringar att många medborgare blir ogina och missunsamma. Rasismen och invandrarfientligheten breder ut sig. Våldsbrottsligheten ökar.

    SLUTSATS

    Svenskarna skulle alltså få det mycket bättre om de lät marknadskrafterna bestämma lönerna, hyrorna och jordbrukspriserna. Men ju längre de nuvarande prisregleringarna behålls, desto närmare det fullständigt socialistiska samhället kommer vi. De gamla politiska ingreppen i ekonomin skapar hela tiden nya problem som politikerna försöker åtgärda med ytterligare ännu flera ingrepp.

    Kamrater! Sluta upp med att blunda för verkligheten! Erkänn att socialismen har misslyckats! Inse att marknadskrafterna är våra vänner!
    Last edited by henriku; 05-31-2020, 03:46 PM.
Working...
X