Tweet
Många svenskar kände före kommunismens kollaps i Sovjetunionen redan till att de sovjetiska folken hade fått lida kval under diktaturen. Ändå blev många svenskar chockade när våra massmedier fick någorlunda full insyn där i början av 1990-talet. Få svenskar hade anat att eländet i Sovjetunionen hade varit så förfärligt som det faktiskt hade varit.
Barn föddes ofta med missbildningar tack vare de tunga industriernas giftutsläpp i luft och vatten. Många sjukhus var tvungna att använda samma smutsiga sprutor på flera patienter, utan desinficering. Rustningsindustrierna dumpade radioaktivt avfall rakt ut i sjöar och floder, helt utan rening. Politiska avvikare torterades med starka droger på mentalsjukhusen. Vanliga lönearbetarefamiljer fick leva sämre än boskap gjorde i trånga slumbostäder. Kvinnor fick köa flera timmar varje dag bara för att få bröd och vitkål. Männen hade inget bättre att göra på fritiden än att supa ihjäl sig.
Hur kunde härskarna i det gamla Sovjet tubba sina undersåtar till att finna sig i allt detta? Till en del var förstås medborgarna kuvade av de socialistiska härskarnas terrorapparat, KGB. Men förutom att kuvas måste massorna också ha passiviserats utav någon sorts moralisk rationalisering för eländet de levde i.
Rationaliseringen ifråga var altruismen. Altruismen är doktrinen att det moraliska idealet är att man offrar sig för andra. De flesta ryssar trodde redan på denna idé vid tidpunkten då kommunisterna tog över. Ryssarna hade indränkts med altruistisk propaganda i århundraden av den kristna kyrkan. När bolsjevikerna tog över sade de till befolkningen att deras socialism var det effektivaste sättet att genomdriva altruismen i praktiken.
Och för en gångs skull talade de sanning.
Kommunismen åstadkom en orgie i uppoffring. Miljontals ryssar gick under år efter år, med det föregivna syftet att deras offer skulle skapa en bättre morgondag åt andra.
Visst fick ryssarna försaka. Det var ju det som var meningen enligt altruismen. ”Du ska vara osjälvisk och inte tänka på dig själv!” hette det. Så allt det fasansfulla lidande som kommunisterna åstadkom fick en moralisk sanktion utav altruismen. Ju mera som ryssarna fick lida - desto mera osjälviska var de därmed.
Så länga ryssarna inte förmådde förneka att altruismen var ett moraliskt ideal kunde de inte heller riktigt på allvar förneka att kommunismen var moralisk oklanderlig. Därför överlevde det sovjetiska kommunistväldet i drygt sju kvalfyllda decennier.
Numera vet vi alla i Sverige hur livet i Sovjetunionen såg ut. Vi bör därför förstå att vi måste förkasta socialismen.
Men det räcker inte. För att vi ska undvika samma öde som ryssarna råkade ut för måste vi förkasta den etik som socialismen byggde på. Vi måste förkasta altruismen.
Istället måste vi lära oss egennyttans etik. Varje människa är ett självändamål, inte ett medel för andras mål. Varje individ har därför rätt att leva för sin egen skull. Hon har all rätt i världen att sträva efter sin egen lycka.
Filosofen Ayn Rand gjorde en riktig iakttagelse angående den här frågan. Hon påpekade att striden inte i grund och botten är en strid mellan kapitalismen och socialismen. Striden är egentligen en strid mellan kapitalismen och altruismen.
Eller med andra ord – valet är den mellan liv och osjälviskhet, d.v.s. uppoffring.
Barn föddes ofta med missbildningar tack vare de tunga industriernas giftutsläpp i luft och vatten. Många sjukhus var tvungna att använda samma smutsiga sprutor på flera patienter, utan desinficering. Rustningsindustrierna dumpade radioaktivt avfall rakt ut i sjöar och floder, helt utan rening. Politiska avvikare torterades med starka droger på mentalsjukhusen. Vanliga lönearbetarefamiljer fick leva sämre än boskap gjorde i trånga slumbostäder. Kvinnor fick köa flera timmar varje dag bara för att få bröd och vitkål. Männen hade inget bättre att göra på fritiden än att supa ihjäl sig.
Hur kunde härskarna i det gamla Sovjet tubba sina undersåtar till att finna sig i allt detta? Till en del var förstås medborgarna kuvade av de socialistiska härskarnas terrorapparat, KGB. Men förutom att kuvas måste massorna också ha passiviserats utav någon sorts moralisk rationalisering för eländet de levde i.
Rationaliseringen ifråga var altruismen. Altruismen är doktrinen att det moraliska idealet är att man offrar sig för andra. De flesta ryssar trodde redan på denna idé vid tidpunkten då kommunisterna tog över. Ryssarna hade indränkts med altruistisk propaganda i århundraden av den kristna kyrkan. När bolsjevikerna tog över sade de till befolkningen att deras socialism var det effektivaste sättet att genomdriva altruismen i praktiken.
Och för en gångs skull talade de sanning.
Kommunismen åstadkom en orgie i uppoffring. Miljontals ryssar gick under år efter år, med det föregivna syftet att deras offer skulle skapa en bättre morgondag åt andra.
Visst fick ryssarna försaka. Det var ju det som var meningen enligt altruismen. ”Du ska vara osjälvisk och inte tänka på dig själv!” hette det. Så allt det fasansfulla lidande som kommunisterna åstadkom fick en moralisk sanktion utav altruismen. Ju mera som ryssarna fick lida - desto mera osjälviska var de därmed.
Så länga ryssarna inte förmådde förneka att altruismen var ett moraliskt ideal kunde de inte heller riktigt på allvar förneka att kommunismen var moralisk oklanderlig. Därför överlevde det sovjetiska kommunistväldet i drygt sju kvalfyllda decennier.
Numera vet vi alla i Sverige hur livet i Sovjetunionen såg ut. Vi bör därför förstå att vi måste förkasta socialismen.
Men det räcker inte. För att vi ska undvika samma öde som ryssarna råkade ut för måste vi förkasta den etik som socialismen byggde på. Vi måste förkasta altruismen.
Istället måste vi lära oss egennyttans etik. Varje människa är ett självändamål, inte ett medel för andras mål. Varje individ har därför rätt att leva för sin egen skull. Hon har all rätt i världen att sträva efter sin egen lycka.
Filosofen Ayn Rand gjorde en riktig iakttagelse angående den här frågan. Hon påpekade att striden inte i grund och botten är en strid mellan kapitalismen och socialismen. Striden är egentligen en strid mellan kapitalismen och altruismen.
Eller med andra ord – valet är den mellan liv och osjälviskhet, d.v.s. uppoffring.