Rättvisa - det viktigaste målet inom sjukvårdspolitiken

[henriku]

RÄTTVISA - DET VIKTIGASTE MÅLET INOM SJUKVÅRDSPOLITIKEN - DEL 1

Det finns två stora mål som är de viktigaste för våra politiker att sträva efter i sjukvårdspolitiken just nu. Det ena målet är moraliskt till sin natur. Det andra målet är praktiskt.

Det moraliska målet som våra politiker måste eftersträva i sjukvårdspolitiken är att åstadkomma rättvisa i vården i stället för jämlikhet.

Det praktiska målet som de måste eftersträva efter är att åstadkomma att alla svenskar ska ha tillgång till den sjukvård som de behöver.

Eftersom det moraliska också är det praktiska, kommer vi automatiskt att uppnå det senare målet så snart vi uppnår det första. När vi har fått till stånd rättvisa inom sjukvården - då kommer också alla svenskar att kunna skaffa sig den sjukvård som de behöver.

Så - jag ska först försöka förklara hur vi kan uppnå rättvisa inom sjukvården. Sedan, i slutet av denna artikel, ska jag försöka förklara varför ett införande av rättvisa inom sjukvården automatiskt kommer att medföra att alla svenskar får en möjlighet att skaffa sig den sjukvård som de behöver.

Vad skulle då utgöra rättvisa inom sjukvården?

Den skulle bestå av att varje individ fick den sjukvård som hon själv betalade för. Varken mera eller mindre. Idag har vi grova orättvisor inom sjukvården i stället för rättvisa. Sjukvården är nämligen skattefinansierad. Detta medför ett allomfattande parasitism. Varje svensk får sjukvård på sin grannes bekostnad. Varje svensk lever på andra - närhelst hon blir sjuk och får offentlig sjukvård.

Fråga dig själv: Varför i hela världen skulle någon svensk ha en rätt att få sin sjukvård finansierad med sin grannes pengar?

För att sjukvård är ett ”grundläggande behov”? Tja, jag har ett grundläggande behov av bl.a. mat, en bostad, transporter och sex. Har jag då någon rätt att gå in hos grannen när jag blir hungrig och bara nalla maten som jag behöver ur grannens kylskåp? Har jag någon rätt att ockupera grannens lägenhet eller villa, bara för att jag behöver en bostad? Har jag någon rätt att ”låna” grannens bil när jag behöver ta mig till jobbet? Har jag någon rätt att våldta en vacker kvinna som jag möter på gatan bara för att jag behöver sex?

Nej - det där att jag behöver något, oavsett vad det än vara må, betyder ingalunda att jag har någon rätt att skaffa mig det på andras bekostnad.

Nu invänder nog socialisterna därute att ”Men skatterna som finansierar sjukvården är inte stöld. Skatterna är ju beslutade i ”god demokratisk ordning”! Men vilken betydelse har det – att den tvångsmässiga finansieringen är ”demokratisk”? Stöld blir inte mera moralisk för att den utförs på ”demokratisk” väg än att slaveri blir moraliskt anständig om den genomdrivs på ”god demokratisk väg”. Anta att polisen kom och hämtade dig, förde dig till närmaste sjukhus och förklarade för dig att samhället hade beslutat i god demokratisk ordning att du måste börja jobba med att sköta patienterna där – därför att den offentliga sjukvården behövde din arbetskraft? Skulle du tycka att det slaveriet vore moraliskt anständig - bara för att det hade genomdrivits i ”god demokratisk ordning”? Självfallet inte. Tvång är alltid fel – hur ”demokratiskt” tvånget än vara må. Majoritetsförtryck är precis lika avskyvärt som enväldesdiktatur.

Rättvisa inom sjukvården skulle bestå av att man själv fick betala för den vård man ville ha. Precis som rättvisa inom bilhandeln betyder att man får betala för den bil man vill ha. Om du vill skaffa dig en bil, då måste du betala för den själv, ur din egen ficka. Detta medför förstås att de som har mycket pengar kan köpa sig finare bilar än de som inte har mycket pengar. Så om en människa är duktig - så att hon producerar mera än grannen och därför tjänar mera pengar än grannen – då får hon en rättvis belöning för det. Hon får en möjlighet att köpa sig en finare bil än grannen. Det är helt i sin ordning.

Och det borde vara likadant med sjukvården. Den som producerade mera än grannen, borde kunna köpa sig bättre sjukvård än grannen. Därför att vad skulle det vara för vits med att anstränga sig och producera mera än andra – om man inte fick en belöning för det, genom att kunna konsumera mera än andra också som konsekvens?

Vi måste förkasta den där socialistiska irrläran att rättvisa består av ekonomisk jämlikhet. Det är en grov orättvisa när en mindre produktiv individ tjänar lika mycket pengar, och därför får en lika stor välfärd, som en individ som producerar mera.

Den rättvisa principen är inte: ”Till var och en efter sitt behov.” Den rättvisa principen är i stället: ”Till var och en efter sin produktion.”

Eftersom olika individer är olika produktiva borde olika individer erhålla olika mycket pengar, och olika mycken välfärd. De individer som är mera produktiva förtjänar att få köpa sig mera dyrbar, och därför kanske bättre, sjukvård än resten av oss.

Så den mest angelägna reformen inom sjukvården idag är att privatisera både produktionen och finansieringen av sjukvården. Landstingens sjukhus borde ombildas till aktiebolag och säljas ut på börsen. Och skattefinansieringen av sjukvården borde successivt fasas ut och ersättas med ett system där varje medborgare betalade för sin egen sjukvård med egna besparingar och privata sjukvårdsförsäkringar. Det måste göras slut på det här sjuka systemet som vi har idag – där varje svensk börjar leva på sin granne så snart hon blir sjuk.

[henriku]

RÄTTVISA - DET VIKTIGASTE MÅLET INOM SJUKVÅRDEN - DEL 2


Nu till det praktiska:

Denna rättvisereform som jag förespråkar skulle medföra att svenskarna fick en bättre tillgång till högkvalitativ sjukvård. Dagens sjukvård är ju socialistisk. Så den präglas av långa köer, medelmåttig kvalitet, frekventa felbehandlingar, skyhöga kostnader, administrativt godtycke o.s.v. Vi vet ju alla hur socialismen misslyckades i öststaterna. Och varför skulle socialismen lyckas bättre i den svenska sjukvården än den gjorde i det sovjetiska jordbruket eller i den östtyska bilindustrin? Den svenska sjukvården präglas av köer till vård – på samma sätt som Sovjetunionen präglades av köer för att köpa bröd. Och den svenska sjukvården förmår bara producera undermålig vård – på samma sätt som den östtyska bilindustrin bara förmådde producera undermåliga Trabanter. Men om vi ersatte socialismen i den svenska sjukvården med en kapitalistisk ordning istället skulle vi få ett uppsving i vården – precis såsom det blev ett ekonomiskt uppsving i Östeuropa, Kina, Indien o.s.v. när inslagen av socialismen började minskas i de samhällena på 1990-talet.

Det säger sig självt att läkarna och den övriga vårdpersonalen skulle klara av att producera mera och bättre vård om debefriades. D.v.s. om de slapp jobba i ett byråkratiserat, socialistiskt sjukvårdssystem. Läkarna behöver utrymme för sin kreativitet precis lika mycket som it-specialister. Läkarna behöver alltså like mycken frihet som it-specialisterna. Och det betyder att läkarnas arbetsgivare, sjukhusen, måste vara lika privata som it-bolagen. Om sjukvården privatiserades fullständigt (d.v.s. om finansieringen, och inte bara produktionen av vården, privatiserades) – då skulle sjukvården komma att präglas av samma snabba tekniska utveckling, med sjunkande kostnader och stigande kvalitet, som it-industrin. Frihet ger utveckling.

Men ”vårdpengen” som de borgerliga politikerna ibland drister sig till att mumla om - utgör inte någon lösning på problemen i sjukvården.

Detta kan vi se om vi utför ett tankeexperiment.

Anta att borgarna gick ut och sade det följande:

”Alla medborgare behöver mat för att överleva. Och det betyder att de har en rätt till mat. Så alla medborgare ska få sitt ätande betald av staten – därmed får alla medborgare en garanti att de alltid ska ha tillräckligt att äta. Staten ska dock inte begränsa medborgarnas valfrihet när de äter. Medborgarna ska få äta precis vad de vill. Men de ska få en `matpeng´ – så att de slipper betala för sitt ätande ur egen ficka.”

Vad tror du resultatet skulle bli av denna hypotetiska reform? Ja, när medborgarna slapp betala för sitt eget ätande ur den egna plånboken skulle det bli en jädrans fart på ätandet i landet! Medborgarna skulle gå på de finaste krogarna stup i ett. De skulle vräka i sig oxfilé, ostron, kaviar, hummer o.s.v. De skulle festa loss vartenda j-a helg.

Varför skulle de inte göra det – om någon annan betalade?

Snart skulle statsfinanserna råka i gungning. Statens skatteintäkter, trots att de var enorma, skulle inte räcka till de skenande matutgifterna. Politikerna skulle finna sig nödsakade att införa ”besparingar”. Så de skulle gå ut och säga till medborgarna ”Det är kris i matsektorn. Vi måste prioritera basmaten. Vi måste sluta upp med att skattefinansiera finmaten. Fr.o.m. nu kommer matpengen endast att täcka den verkligen nödvändiga maten.” Så medborgarna skulle få sin frihet beskärd – tvärtemot vad borgarna lovade när de ursprungligen införde ”matpengen”. Medborgarna skulle bara få äta den allra billigaste och torftigaste maten. De skulle bara få nöja sig med den billigaste blodpuddingen och falukorven. Så skulle ”matpengen” sluta. Matpengen skulle förstöra den idag rätt så höga standarden på svenskarnas ätande.

Det skulle givetvis bli likadant med ”vårdpengen”. Kvaliteten på den svenska sjukvården skulle fortsätta att förstöras. Lika säkert som den kommer att fortsätta att förstöras med sossarnas ännu mera renodlade socialistiska sjukvårdspolitik.

Vi måste således införa kapitalismen i sjukvården. Både produktionen och finansieringen av vården måste privatiseras.!Endast då kommer vi att erhålla rättvisa, låga kostnader, hög kvalitet samt hög tillgänglighet i sjukvården. Om vi i stället fortsätter på den nuvarande socialistiska vägen kommer sjukvården så småningom att bli lika usel som den där "jämlika" vården var i de renodlade socialistiska öststaterna.